I can take the afternoon, the night time comes around too soon

I can take the afternoon, the night time comes around too soon

När världen är tillbaka och livet ligger framför fötterna. Kampen är slagen och friheten tagen. Allt är stabilt och framtiden ler mot dig. Historien får stanna kvar i dåtid, lämna plats åt det som komma skall. Såren är sydda och ärren läkta. Det friska perspektivet ser den nya vägen, skorna är knutna och stegen tagna. 

Men när rädslan tar över för att saker fortfarande är svåra. Relaterar och minns det som skadade. Skrämd till tusen för att nya situationer ska komma och hanterandet tappar fattningen. 

Vardagsproblem är inget jag är van vid, en ovetande framtid skrämmer desto mer. Den obefintliga sömnen bidrar, tänker att något fortfarande är fel - kommer det aldrig bli bra? 

Och vad anser jag fylla kraven för att få benämnas som "bra"? Tittar jag fortfarande åt fel håll?  för lika bra som ni, vet jag att man inte kan glida genom livet som på ett bananskal. Dem halkar man på, faller och samlar ihop sig. 

Men jag litar inte på mina egna steg, hur vet jag att jag fortsätter att ta rätt kliv, när jag av majoritetens alla gånger valt helt fel? Likadant med argument och fokuseringar. Värdesättningar och livskvalité. Jag vet inte hur många gånger till jag skulle orka backa tillbaka och lära av mina misstag. Jag vet att det är enda sättet, se, stanna, lyssna, lära och fortsätta. Ta med sig det på vägen. Men mitt bagage är redan fullt. 

Varför är det fullt? För att jag aldrig vågat slänga det som en gång var jag.. 

Missförstå mig rätt nu. Jag håller inte i för att ha chansen att gå tillbaka, jag håller i för att jag valde att stoppa en sån stor del av min identitet i den där säcken. SOMEGENTLIGENBORDEBRÄNNAS. 

Men minnerna och det undermedvetna är farligt, för att det finns alltid där.