Jag börjar förstå att det är lätt att dra sig till mig, oavsett vad. Mestadels problem och andra ouppklarade behov. Men att leva med mig, det är svårt. Jag är min egen, vilket alla självklart är - men jag är det på ett speciellt sätt. Jag har som tidigareförstått oerhört svårt att släppa in, men om Intet svårare att släppa. Låta gå. Det har oftast ingenting med att göra vad det är för typ av relation eller band, jag släpper aldrig taget, inte helt. Jag går och kommer, men varken glömmer eller släpper greppet. Det är väl lite som i att lära sig att leva utan vissa saker, eller med. Jag behöver inte falla ihop, älta eller jaga. Men jag arkiverar, sparar och bevarar. Inser aldrig riktigt att jag ibland behöver överväga om det är bra eller dåligt, valmöjligheten i detta samband är tyvärr obefintlig. Dessvärre finner jag mig i det, vilket ofta kommer att bli ett problem för mig. Jag kan gå iväg ett tag, försvinna och verka oberörd. Vända på klacken och titta bort. Vilket ger personen i fråga möjligheten att fortsätta gå åt andra hållet, men min väg blir sällan oberörd. Påverkan finns där, alltid - mer eller mindre. Vilket kan leda till att jag går tillbaka. För att senare bara avvisande för att inte belasta, påverka bara visa att ett agerande i mitt tycke kan vara fel. Jag kan varken lämna eller bli lämnad. Människor berör och påverkar mig dagligen, för det mesta positivt - för att det är vad jag väljer att se. Dessvärre klarar jag inte av tanken att ha eller inte ha, samtidigt som att jag inte kan hitta något mellanting. Vilket många gånger är det jag eftersträvar och just vad jag försöker att åstadkomma. Men det är just det, det leder ingenstans mer än i ett himla hattande. Kanske är jag för stolt för att känna en övergivenhet och för svag för att vara den som överger? Min största rädsla är att såra och då vänder jag mig majoritetens gånger mot mig själv. Straffar i förebyggande syfte, pga syndens tanke att agera på ett sårande sätt. Det är kanske ingen berg och dalbana, men en ständig cirkus och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur attraktionen. Jag vill vara en del av alla människor, ge men inte nödvändigtvis ta. Bara jag får vara med. Precis som alla jag träffar är med mig. Jag önskar att vi alla kunde vara ett, som en familj. Jag ogillar delade åsikter som ibland tar den form att den förstör, delar på individer. Likaså religioner och andra kulturella värderingar. Det jag önskar förstår jag är en omöjlighet, ändå sadlar jag aldrig om i tanken.. Jag älskar verkligen alla sorters människor och gör vad som helst för att förstå och bidra. 

Vilket ibland blir en börda av otillräcklighet och misslyckande.