Jag har många runt om mig, som stöder och kämpar med mig i mina problem. Sträcker fram en hand och drar mig lite, när jag inte tror att jag kan gå själv. Men det där jobbet, helttidsjobbet - med mig själv, det måste jag orka själv. Det är min uppgift och ingen annans. Mina stormar och orkaner blåser ibland bort förnuftets tankar och jag halkar ut på isig bana, men jag försöker att snabbt ta mig upp på banan igen.
I helgen var det blåsväder, ett farligt sådant. Kunde ha kostat mig livet men som den tur jag en gång har hade jag fantastiska människor runt om mig. De fick mig att fortsätta ta mina andetag, höll mig uppe tills annan hjälp kom.

Jag var helt förstörd, då kom någon. Mitt i natten - han satt där och tog mig igenom mig själv, trots att han skulle jobba dagen efter. Han fanns där när jag grät, han tröstade mig när jag bara ville krypa ut mig själv. Han sa många ord och jag gav ett löfte att det ALDRIG skulle hända igen.
Ångest och skam flödade från min sida, aldrig har jag skämts så mycket i hela mitt liv. Aldrig.
Men jag fick hjälp.
Han är det bästa jag vet och jag älskar honom hundra gånger om. Alltid kommer det att vara han och jag.
Min lillebror.