Jag fick hjälp, men mot vad undrade jag? Naiv som vanligt tog jag allt med en klackspark, förblindad av mina egna lögner. Stod som ett frågetecken när jag togs bort från både skola och träning. Tom stod jag kvar, utan ett enda ord, bristande kunskap och tankar utan punkt. Nattlinnen lika vita som väggarna, nattsvarta handlingar. slangar utan slut, rinnande näring jag vägrade låta stanna i kroppen. 

En enhet, scheman, mat och det där kognitiva tänkandet jag inte alls förstod. 

En tid senare, allt frid och fröjd - ut i livet. Vilket liv? Vad var jag utan träningen, vad skulle nu fylla mitt liv? Vart stod jag i en värld där föräldrarna gick skilda vägar och kompisarna spred sig åt olika håll efter studenten? 

Lögner, åter igen. Föll tillbaka i något jag fortfarande inte kunde bena ut förklaringen på. I några år höll jag ut, ja det gjorde jag. Tänkte att det var såhär livet såg ut, jag nöjde mig. Jobb jobb jobb - jag ville ju också lyckas. Visste inget annat. Reste till andra sidan jorden, sökande efter en identitet, en paus, ett äventyr. Men klorna från mitt utvecklade beteende hade inte släppt taget. Dem drog mig ned, mina demoner. Knappt att jag kom hem till Sverige igen. Såg ingen poäng i att äta, känslan jag fick av mat var så skrämmande att jag struntade i allt. Kroppen föll samman men jag tog mig i kragen, vägrade inse. Började jobba, utan energi - ersattes det med annat. Ond spiral och jag föll allt djupare. Men jag fortsatte och fortsatte. Kroppen sa stopp. Vita väggarna blev mitt hem igen. Återigen drogs jag bort från mitt så kallade liv och blev berövad på vad jag trodde var min värld. Jag kämpade, med att ta mig igenom livet levande. 

Tillslut gav jag upp, fortfarande oförstående. Då kom blodet, det där som fick det där att lämna kroppen, "ångest" fick jag det förklarat som - vad var det? Så abstrakt, hur skulle jag kunna ta död på något jag inte kunde ta på? Det vassa som öppnade upp frihetskänslor för att sedan kopplas till skam. Depression, tabletter. Såg min chans, en ny sådan - till frihet. Eller bara en liten kort paus, min lilla vila från livet ledde till missbruk. Där kopplades mina ambulansfärder in,  som skulle komma att bli många. Jag vägrade släppa min identitet, anorexin. Tog till allt jag kunde för att orka hålla det kvar. Psykiatrin blev min plats. Tvångsspänd och nedtryckt i en säng, där låg jag medan människor i vita rockar tryckte ner en slang på en skrikande orörlig patient. Armar, ben, mage, huvud - röda sträck efter hårt åtsittande remmar. Det dög inte, i journalen skrevs det "djup depression" och i veckor förde de ned mig i en säng, rullade in hos specialister. 

Elchocksbehandlinhar. Hade inte fått något förklaring när jag hörde mitt namn och en röst som bad mig räkna baklänges från 10. Jag försvann och vaknade upp på mitt rum. Helt förvirrad och påverkat minne upprepades detta tio gånger, minst. Jag var helt förstörd. Men jag var för sjuk. 

Det blev enhete igen, jag hade LPT och hade ingenting att säga. 

Lögnerna letade sig fram igen. Skrev mig en egen vårdplan som min överläkare fick ta del av, hon köpte den - yes, skrek anorexin. Helvete - skrek min föräldrar. Inte heller denna vända hade jag insett faran av dessa demoner. Men jag hade börjat åka till ett arbete för att ge mig hopp. Det varade inte så länge då det snabbt blev enhet igen. 

Nu var jag med i spelet, men ville inte spelet spela. Min kropp trotsade, 4st ambulansfärder senare och min läkare tillät mig inte längre vara kvar på enheten. Mamma kastade sin telefon i marken. Jag gick hem med huvudet sänkt, kände besvikelse och förtvivlan långa vägar. Men jag kunde inte förmå mig att släppa det enda liv jag nu lärt känna. Kände mig så värdelös - jag fortsatte att straffa mig. Jag trodde att jag hade kontroll, men kunde ju inte vända på det. Efter ett hembesök av två behandlare och sex poliser såg jag inget annat än att fly. Fönstret lockade men en hand fick tag i min tröja precis innan fallet. Min lillebror höll mig ned i sängen, poliserna hämtade mig - riktning - psyk. De kände igen mig, men denna gång informerade dem om att kunskaper om ätstörningar fattades. Jag rasade. Gick inte att ha mig kvar. Jag ville inte leva längre. Nej, skulle livet se ut såhär ville jag inte längre vara med. 

Sen var jag på botten. Efter många kroppsliga skador och nära-döden-upplevelse började jag sakta men säkert inse.. Jag måste låta dem hjälpa mig. 

Sjukare än någonsin kämpade hela min familj att få in mig på enhet. Det var nära ögat denna gång och jag insåg att jag får inte en till chans.

Jag satsade, 

Och nu, en sommar senare står jag här med det Facit alla lovade men som jag sen länge trodde var uppbränt. 

Idag står jag här. Stolt. Jag lyckades. Nu ser jag hur livet ska vara. Hur jag vill att det ska vara. Jag hittade min väg tillslut. Jag klarade det, jag slog sjukdomen. 

Och det vill jag att ni där ute som kämpar ska veta - det går! Jag trodde det aldrig, men nu står jag här, högre än någonsin. Ni måste bara tro på er själva. Livet är så mycket mer. 

Det är allt.

Om man bara vågar kasta sig ut mot det okända. Trotsa sina rädslor. Slå hål på alla tankar som förvränger och ljuger. Kan jag så kan ni! Ge inte upp!! Aldrig.