Stocholm är svårt och tunnelbanegångarna lika så. Inte ens jag som växt upp i samma stad hittar. Jag skulle möta upp min kärlek på centralen, någons mobil går sönder men banden är starka - och vi finner varandra. 

Hem och hälsa på lillebror, öppna fina presenter som dagen senare fick följa med till bubbelbadet. Bland det mysigaste i helgen, dock samtyckte inte hela min familj om detta och långa svåra samtal öppnades. S är en i familjen, min familj - hon fick hela mitt liv snabbtabblandes på bara några timmar. Snurrar i hennes huvud, frågetecken och funderingar om vad som egentligen stämmer. Vem är jag, dedde. Mitt skal har rasat sen länge och här står jag blottad, uthängd och skamsen, men ändå glad över att inga oberättade historier tynger mellan vår relation. Ärlighet varar längst, det förstår jag nu efter att ha ljugit så mycket för mig själv. Men allt som har hänt, det jag försökt lägga bakom mig och gå vidare ifrån - hinner alltid ikapp. Trots mörka ord och blottade sanningar har helgen varit fantastisk. Min bättre hälft och jag har både hunnit mysa, träffat lillebror, ätit middag hon både mamma och pappa, badad, tittat på tv, fotat och utnyttjat helgen till sin bredd. En del saker med mina föräldrar hat varit jobbiga, men med love har allt bara varit fantastiskt. Jag hatar distansen men den får mig att sakna, en viktig och betydande känsla. Då vet jag att det är rätt.  

Enheten är min vardag igen, efter en veckas sjukdom. Jag avskyr det, stället. Jag vill bara härifrån, ätstörningen har längre inget grepp om mig, jag har kämpat så - varför måste jag fortsätta att pinas här? Många frågor utan vidare detaljerade svar, frustrerande men bara att acceptera. En bedömning av hjälp har gjorts och jag vågad inte riktigt släppas, men oj vad jag längtar efter den dagen. Mitt riktiga steg ut i livet, lämna dessa vita väggar mot färglada naturtäckta miljöer. Snart är jag där. 

Och min bättre hälft finns där och väntar på mig, kärlek. <3