aloah!

morgonen började med en lång sovmorgon, inte mig emot.

men dagen följde i en mer hektisk ton. frukosten gick inte alls bra, den gick inte ned helt enkelt. ingen bra start och dagen fortsatte rent åt helvete. det destruktiva tog form, trots att jag ringde ett "hjälp-samtalen" ett nummer jag fått av min psykolog som jag ska ringa när jag mår dåligt. det hjälpte inte.

 

det destruktiva ville utvecklas, famlade efter missbruk, hittade inte det jag sökte. utom det var det enda som hindrade mig från att göra illa mig själv mer, var att kommer jag in till sjukhuset i detta skick, ännu en gång - lägger dem in mig. och det finns inget värre eller mer skrämmande än inläggning. jag. vill. verkligen. inte.

 

la mig i sängen och ville ruttna bort. mamma kom och pratade med mig. hon är rädd, orolig. förstår henne, skulle jag också vara. jag skulle aldrig ens stå ut med att ha en dotter som mig. min mamma är stark. hon letar fram styrkan varän vi befinner oss. hon kämpar för mig när inte jag gör det. det kommer jag aldrig kunna tacka nog för.

 

när vi pratade kom jag till en hemsk insikt. jag bryr mig inte. allt blir så likgiltigt då jag inte bryr mig om jag överlever eller inte. jag sitter inne med så mycket självhat och besvikelse att jag kommit till den punkt att det ibland skulle kännas skönt att bara få slippa allt, om än bara för en liten stund. hemska tanke.

 

jag har inte tänkt så förut, även om jag känt så. allt blir en dimma och tårarna rullar. jag förstår inte riktigt vad som för mig gör det mycket lättare att hata än att älska. varför är jag i mina ögon inte värd något? varför är orden så främmande och omöjliga att tro på? jag vet inte.