Nej.
Efter veckor av tro, hopp och styrka rinner tårarna som aldrig förr.
Jag hatar det här.
Varje gång jag kommer tillbaka till enheten efter permission sänks jag minst tre nivåer. Ögonen svider och allt gör så ont. Från att vara glad och full av liv, fylls jag istället av negativitet.
Jag är klar här nu, finns inget mer att hämta. Jag tänker inte vara kvar.
HÖRRU TJEJEN , JAG FÖRSTÅR VERKLIGEN HUR DU KÄNNER. JAG HAR VARIT I SAMMA SITUATION MEN DÅ GÄLLDE DET DROGER. TRO MIG DET FINNS INGET SOM GÖR DIG SÅ ILLA SOM ATT VÄNDA OCH GÅ. STANNA KVAR , KÄMPA MED ÅNGESTEN , MED ALLA DINA JOBBIGA KÄNSLOR. DU KANSKE INTE SKA HA PERMISSIONER OM DET FÅR DIG ATT MÅ SÅ DÅLIGT EFTERÅT. LYSSNA TILL DITT HJÄRTA VÄNNEN LYSSNA PÅ ALLT DET DÄR SOM VILL VARA FRISK. STANNA STANNA STANNA KVAR. TA ALL HJÄLP DU KAN FÅ. FÖRSTÅR ATT DET GÖR ONT ATT KOMMA TILLBAKA NÄR DU HAR BÖRJAT ATT FÅ SMAK FÖR LIVET , LIVET SOM DU VILL LEVA. DU ÄR STARK VÄNNEN. DU KLARAR DETTA.JAG TÄNKER PÅ DIG. KRAM