mammas pojkar + pappa

 
hallå där! long time no seeee..
är just hemkommen från Bio med mamma, "mammas pojkar" såg vi, ger den betyg rolig. men det roligaste var nog en kvinna i publiken som skrattade högt och ljudligt!
 
har hunnit torka tårarna sen den hemska dagen innan min födelsedag. pappa är kanske förklaringsvis orolig, men hans agerande gjorde så ont. jag fick inte vara hos honom mer. kändes och var som att bli utskatad, kändes som att jag inte hade någon stans att ta vägen. gick till mamma, satt ute i kylan i en timme och bara grät. kom in i huset och ville inte prata med en själ. var vaken hela den natten och födelsedagen dagen efter blev inställd.
 
pratade inte med mamma och betedde mig väldigt omoget, det var ju inte henne jag var besviken på.. jag var bara så otroligt förtvivlad och ledsen. hatade mig själv och det som kom emellan mig och pappa. har fortfarande inte pratat med honom sen den 27e december. känns så tomt, ett stort hål i hjärtat som bara ekar mellan klapparna.
 
även om jag varken pratar eller träffar honom, vet jag att han finns där om något skulle hända. men ändå känns det som att jag förlorat min pappa - igen.
egentligen kanske jag inte ska förvänta mig så mycket.. speciellt inte efter de senaste åren där jag låtit ätstörningen kommit först och tagit störst plats. när ångesten infinner sig är jag inte snäll mot mina föräldrar, i alla fall inte vad jag har hört.. allt detta gör mig så arg och ledsen, vilken bra start på nya året? optimisten är här! ;)
 
 
 

Postat av: hannah

jag känner så otroligt mycket igen mig i det du skriver.
man gör sig själv illa - men allra värst, andra.

2013-01-05 @ 22:42:54
Postat av: s

Fy fan :( Känner också igen mig.. hur man skadar ens nära med ätstörningen. Och hur dem inte orkar med att ha en där för att man är som man är... eller kanske inte vill vara den med "ansvaret".

2013-01-08 @ 14:12:45
Postat av: Soulstitch

Fy fasen för att känna så! Jag känner så mycket med dig för att känna så för din pappa, att vilja förklara så mycket men inte kunna. och att det ska ske just vid födelsedag och allt! Och att de agerar som de gör för att de är oroliga, det bästa rådet jag kan ge är att vara hundra procent ärlig mot dem, på gott och ont, för när de vet allt det hemska så kan de inte lika lätt skylla på att du följer sjukdomen för att du bara är trotsig eller nåt.

2013-01-13 @ 03:05:37
URL: http://soulstitch.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: