Men åter till John blund, hoppades länge, men såg honom aldrig. Någonstans tillät jag mig ändå att aldrig släppa det där, att han någon gång skulle komma till mig och hjälpa mig att sova. Någonstans där i mina tidiga år förstod jag att så inte var fallet och här står vi nu idag - eller ja, ligger. Sömnlös. 

Ursäktar alltid oroade meningar med att "jag är van" håller inte alltid, de flesta tror att jag måste sköta det där själv, andra tror att medicinens tillvägagångssätt aldrig kommer att släppa mig. Vi får väl se. Men just för tillfället måste jag ändå berätta hur förjävligt det är att nätterna långa bara ligga stilla utan att få ro. Och snart ringer väl väckarklockan också, redan i tanken ökas pulsen av stressen att jag borde nästintill måste somna nu. Sååå

Godernatter på er :)