Hej!
Känner att jag lever lite i dubbelmoral med min kropp. Jag är så otroligt glad över att jag lever, att jag har rumpa, bröst och ja.. En hälsosam kropp! Men ändå..

Jag har kommit till det här obligatoriska viktberget, jag vågar inte ens väga mig. Jag vill egentligen inte bry mig, inte det minsta. Jag vill äta, träna, jobba och umgås med nära & kära. Jag vill aldrig mer ställa mig på vågen och triggas av låga siffror, att aldrig vara nöjd. Lite till. Vill aldrig mer se mat som en fiende eller brottas i en kamp man bara kan förlora.
Men jag vet vad jag behöver jobba med nu - mina tankar och känslor. Det är helt rätt att antalet pålagda kilon på kroppen påverkar hjärnan och sättet att tänka på, positivt. NU när jag kommit upp lite i vikt kan jag resonera bättre med det friska jaget.

För mig är det otroligt viktigt att vara medveten och närvarande i mina känslor och tankar. Men att sen när det kmr till agerande inte låta det ta över. Blir maten någon gång jobbig kan jag sätta in mekanismen att "bara göra", sen ta itu med tankar och känslor.
Inte alltid, men ofta - är det värdens känslokrig i mitt huvud, men är otroligt stolt över att jag till 90% kan hantera det.
Så vad gör man - HUR gör man?!
Man ber om hjälp att byta en otroligt svår och destruktiv vana. Att ändra ett vanebeteende är inte lätt, speciellt inte när det blir som en försvaramekanism. Eller en falsk trygghet, känslan av att lyckas när man i själva verket bryter ned sig själv. Man kan inte tänka;
"Jag vill bli frisk, men inte gå upp i vikt"
Man måste våga släppa den där kontrollen, våga lita på de som kan & dem som vill dig väl. Mönstret blir invant och tankarna så skeva, det är svårt.
Att bli frisk handlar inte om att "bara" lägga in sig på enhet eller att gå upp i vilt, det handlar om en sjuk jävla kamp! Ett heltidsjobb som man måste arbeta med varje dag. Man blir VD över den egna individen.

Kom igen alla som tvekar - jag lovar, det finns en ende - man KAN bli frisk och livet är så jävla mycket härligare än att vara fånge i sig själv! VÅGA <3