Jag ska inte ljuga, vissa dagar är fortfarande en kamp för mig. Även om jag kommit längre än någonsin, kommit förbi många jobbiga stadier - kommer ångesten ibland.
Tänkte göra ett ryck och slänga ut alla anorexibyxor. Vet att det bara är positivt att jag inte kan ha dem längre, men helt ärligt har jag nog aldrig känt mig så tjock. Ytterligare ett bevis på hur skevt allt blir i den sjuka världen.
Allt kändes åt helvete, men ändå vill jag inte tillbaka. Jag vet att jag inte mådde bra - varken i kropp eller huvud. Jag har kommit så långt och vägrar sluta kämpa, jag ska ända vägen in i mål!! Jag kanske inte var riktigt redo ännu bara, men det kommer jag att bli!
Hur som helst kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, skruvade på musik i hela huset och försökte överrösta alla tankar. Slutade med att pappa kom och hämtade mig, för ett apotekbesök, trodde han. Ända tills han såg mina tårar och slog mig lite lätt på låret.
Pappa får mig alltid att skratta och må bättre, jag är så lyckligt lottad!
Nu känns allt bättre och mamma kommer att hjälpa mig slänga bort skiten och köpa nytt!
Jag har så många runt om mig som hjälper och peppar :)