rädd?
hej goderkväll!
sitter framför "halv åtta hosmig" medan pappa ligger i badet,
mycket snurrar i huvudet. ångesten efter enheten tog över lite idag. frågar mig själv varför jag låter ätstörningen ta över så mycket. vill jag inte? frågan jag ställer vet jag inte om jag finner något svar till. klart att jag VILL bli frisk, klart att jag vill komma ur ätstörningen. men kämparglöden verkar inte riktigt finnas där. vid min förra inläggning 2008 blev det lättare och lättare. ångesten fanns där och jag ramlade ganska snabbt tillbaka. men under själva enhetstiden fungerade maten bättre allt eftersom. men denna gång kommer jag inte riktigt ur all ångest på samma sätt. att äta på enheten slutar ofta med innerbordsrinnande tårar och ständig kamp. hemma kommer jag ingen vart, känns det som. jag vet inte riktigt vad jag ska göra..
om inte en slutenvård med fortsatt dagvård för ätstörningar inte hjälper mig ur detta, vad kan då göra det?..
jag tror jag är rädd. rädd för att förlora en viktig person som ploppade fram när jag blev sjuk, rädd för ansvar, rädd för val i livet, rädd för att inte få må dåligt, rädd att inte ha ngt att skylla på, rädd att bli frisk fysiskt men aldrig bli fri i psyket. eller är jag rädd?
jag borde inte vara rädd.
Postat av: linnea
Rädslan försvinner av sig själv om du bara fortsätter och övertygar dig själv om att det du gör är rätt. Allt kommer att falla på plats mer och mer, allt kommer att klarna. För mindre än ett år sedan ifrågasatte jag om jag någonsin skulle få må bra - ägna dagar åt att leva utan minsta tanke på mat, må som alla andra. Idag kan jag säga att det går att bli såväl psykiskt som fysisk frisk. Det är först nu som mitt liv har börjat. Kramar vännen. Du kan!!!!