rastlösheten gav mig paniiik, så jag fick följa med pappa till affären en stund. köpa tråk, meen nödvändiga saker till nya huset. nivet, diskmedel, borstar, papperskorg, lukta-gott-grejer, elproppar,ljus ..osv. bättre än ingenting och inte mycket värre än att gå runt i en mataffär och pricka av en gammal liten lista, hah.

är trött. inte så värst possitiv alls. känns bara jobbigt. osäker och rädd för kommande tid. närmsta timmar, dagar och förmodligen månader. rädd för att ha givit med medgivande men fortfarande ha ett val. det är ju så mycket som säger att jag inte borde ringt, inte borde säga OK eller kanske göra något som mest är nödvändigt och för min egna skull. det är svårt, att titta bort från det sjuka. titta bort från den vardag jag kommer lägga bakom mig, som kommer att kännas precis detsamma som att utan dubbar springa ut på en bräcklig is. men jag fortsätter att försöka. peppa och hålla tankarna uppe på något bra - eller inte alls. låta bli att gräva ner mig för mycket i ångesten.

Lite snurr i vardagen och brytning i ägg-kokningen. för det första hämtades det ur kylskåpet. var nästan lite lättare när det var 'hårt'-are än vanligt. och tråkfärgen byttes ut som för tillfället fick denna nyans att verka spännande. under allt hårda tryck skrattar jag lite åt min återkommande tabbe att lägga på kaviarn INNAN jag skalat ägget. riktigt nöt jag är ibland.



Men just nu känns denna kamp värdelös. håller jag fast vid mitt OK kommer jag inte få välja. varke färg, mäng, smak eller tid. vad spelar det för roll att hålla på dessa tyglar egentligen. det här som jag inte kan tillåta mig eller vill ha, kommer bli tvång och vardag. hur ska det hjälpa? ni ser, allt är ännu snurrigare än vanligt och jag velar inför morgondagen. 1kg+ ? antagligen inte. tror dock jag håller mig på +, men kanske mer 0,5kg.. vill inte mer.