försvinna. ibland en ofrivillig utväg, eller en frivillig smitning från ett fördjävla liv och självhat. vad mer hemskt att en ångest så stark som livets väg får dig att höra en lättnad om du väljer att kasta ankar. sjunka ned till botten och stanna där. rosta sönder och bli en del av vågornas nedre skvalpande. 

 

hur vet man då vad man ska lyssna på? jag vill inte dö, bara ta en paus. ett litet brake från denna kamp som jag snart inte längre står ut med. jag vill bli frisk,  men jag är orolig att orken tryter. jag känner framsteg men också starka band som håller mig kvar i de tankar som egentligen inte är mina. bara den jävla parasitens fel.

 

jag har varit på botten, dock vet jag inte om jag någonsin upplevt toppen. dags att prova det kanske? jag försöker.