Lina;
Jag tror att man någon stans får acceptera när man behöver hjälp och att ge över den där kontrollen. Den man har, men inte riktigt kan styra (själv) till rätt håll. Det handlar nog så mycket om att försöka se, allt det där som sjukdomen hindrar en ifrån, att det faktiskt inte är värt att kasta bort så många timmar, dagar och år för att man inte tror att man orkar eller kan.. Nu säger jag emot mycket av mig själv, för att jag glömmer bort och blir så förbannat rädd över att aldrig kunna hitta ut.. Jag grämer mig och vill inte tillbaka till enheten, även om jag vet tt jag måste .. Jag lägger för mycket fokus på det anorexin inte vill att jag ska göra istället för att tänka på vad jag själv vill med livet, leva..

Jessica;
Man kan försöka tänka att, jovisst gör de sitt jobb och de gör ju allt det där man inte själv vågar. Någonstans måste man inse hur stark ångest och betteende kan vara, att man inte väljer bort livet för att man heldre vill vara nergräven i en sjukdom. Förhoppningsvis s å vill man inte det och det är många känslor som kommer att och måste konfronteras under kampen.

Jag brukar försöka komma ihåg hur jag har mått hemma och sjuk. Hur jag tappat ork, vilja, intresse och energi för ALLT. att jag med tårar i ögonen tänkte på alla de vänner som "inte orkat" när jag själv har suttit hemma och inte velat träffa en själ. Bara väntat på att något ska hända men aldrig förstått att det är JAG som måste sträcka ut min hand för att ta emot den som sträcks ut till mig..
Knepigt det här, men det är väl "bara att stå ut".. Det blir bättre! För dig med :))