att inte glömma bort varför


tröttheten gör sig påmind, det känns som att kampen pågått för länge. jag vill bara bli fri mitt egna självförakt, krav och problem. skavanker har vi alla, och många en inre kamp - och någonstans kändes det som att jag hade allt. men ändå fortsatte att straffa mig själv. göra illa min familj & vänner genom att ljuga, luras och sakta döda mig själv.
för en tre månader sedan, kändes det som att jag bestämt mig att bli frisk. eller jag hade det och jag förstod att det inte skulle vara lätt, men denna kamp hade jag klippt bort min medvetenhet. jag glömde bort varför jag så länge "härdat ut och nöjt" mig med min vardag. varför jag inte bett om en hjälpande hand trotts att jag med snaror runt fötterna krampade och slutade simma. utan grund att stå på lyckades jag inte hitta orken, och många delar av dagen kan jag inte minnas varför jag kämpar. men innerst inne så vet jag, egentligen. om inte annat vet jag att
här vill jag inte vara.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: