att slåss mot sig själv .



det där helvetet med att alltid kämpa. gärnet. aldrig få vila, aldrig få ro. ständigt denna besökande ångesten som talar om för dig alla de fel och misstag du begått. förvillar verkligheten med något som inte stämmer. men ändå får dig att blint tro på vad djävulen i dig säger. hindrar det som är rätt att träda fram. att varje gång väga mellan friskhet och sjukdom, men oftast välja det sjuka. förlora kampen mot dig själv när det normala visar framfötterna.
att ibland tvingas fråga sig själv om det är värt allt. värt livet, värt att leva. men inte riktigt veta hur man ska göra för att få ett slut. att såra sina nära genom att ge den maktlöshet man egentligen är ägare av. den känsla man förvanlat till handlande. att inte kunna styra eller nå sina tankar. att varje dag ställa sig i ringen, rädd för att slå sönder de spillror man redan är. inte rädd för att såra eller göra illa sig själv, nej. men så fruktansvärt orolig för alla de känslor och abstrakta blåmärken man ger till de i sin omgivning. de som verkligen betyder och man iinte vill ge annat än bockningar och kärlek. Det är svårt att orka när allt är så  in i ... svårt.

svårt att be om ursäkt när förlåtet kommer fram var och varannan dag. när ursäkterna kretsar runt vardera hörn. men snälla, våga tro på mig. när jag säger F Ö R L Å T .



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: