ett hjärta brevid de svarta siffrorna i almenackan, det får jag klistra dit om jag lyckats med dagen. att läsa mellan raderna ger en hint om vad det betyder, att inte kräkas. men är det att klara av dagen och vad innebär det för mig. att våga eller orka stå emot. äta och behålla eller ta två steg bakåt och låta allt vara, i räddsla och förtvinad ork om att spendera ännu en natt över toalettens cirkulerande vatten. när jag inte längre orkar, inte kan stå ut med det innuti, när min påtryckta förklädnad av det äckliga monstret i huvudet inte längre lurar mig. är det att misslyckas?
är skammen välförtjänt och benen kapade bara för att jag som många andra försöker springa ifrån mig själv, orientera mig till snabba lösningar och genvägar för att slippa det strypgrepp mina egna fingrar nyligen fattat om min hals, i en kränkning mot mig själv för att väcka liv i de tankar som aldrig får ge vika, men heller aldrig kan höras.

är cirken sluten i ett täcken av ondhet. eller är vägen öppnad men att jag inte tror på ljuset i osäkerhet om att vägen inte är avsedd för mig när en hjälpande lampa sköljer mig med en våg av besvikelse. när det bara sken av ström.