bedömningssamtal på enheten, kom precis hem. hatar det där jävla stället. eller ja, mest av allt hatar jag nog ordet ätstörning och allt vad det innebär. verkligen hatar.
dygnsvård, slutenvård. det var vad de kunde erbjuda mig, annars fick det vara. aldrig i mitt liv säger jag. inte igen. och det var ett jävla tjat om att jag inte har ngt liv. det är ju precis det jag har, precis det jag är så rädd för att lämna, att det ska tas bort från mig. att jag stänger in mig i mig själv, isolerar mig. glömmer bort allt vad normalitet handlar om. fokuserar på att ta mig ut från de låsta bommarna, från tvånget. jag blir inte friskare av det. det fungerar inte för mig, tyvärr. vill vara nära mina vänner. mitt liv. fan vad jag hatar anorexi.,

nu kan jag inte ens skriva mer. bara så jävla.. jag vet inte. ledsen. arg. mest på mig själv kanske. jag vet inte. antagligen rädd för vad som ska hända nu. min värsta tanke är ändå.. LPD.
fy för i bövelen. det får bara inte hända.. snälla. låt mig bara få några kilon, väga lite mer. så alla slutar vara rädda. jag bryr mig inte om något så fånigt som vikten, säger jag nu. men det känns inte så. jag vill ju väga mer.

jag har svårt att äta. jävla piss.