godermorgon! eller ja.. goder lunch. Eftermiddag. Äh, hej på er.
precis druckit te, mamma väckte mig för 1h sen. somnade imorse någon gång. tror dock jag vaknat lite på fel sida. ska försöka vända det. tur att det är söndag, annars hade man varit nog så trevlig mot kunderna, ehe.. fick i alla fall lite nyplockade smultron av mamma, tackar & bockar för det. tror det här är en typiskt sådan här ångestdag. när jag inte vill göra något alls, det mesta känns kasst, inte alldra minst jag själv. många genomborrande tankar och känslor. ska försöka ta mig ut genom dörren senare, en nypa frisk luft ska väl aldrig skada. förhoppningsvis tvärtom. men jag vill inte visa mig bland folk idag, inte nu. tittar i spegeln och ser något jag helst skulle vilja slippa. jag ser inget ansikte, mest bara hat och lidelse. panik, smärta. orkeslöshet och motgång.                               jävlar vilken bra start på en ny dag.

tittat igenom lite bilder under tiden jag la upp några från midsommar. fastnade på en från australien. blev lite chockad. så liten, så tärd ..så urkalkad. ögonen skriker smärta. kroppen orkar inte en meter till. munnen förmår sig knappt att le. jag såg inte då, men jag kände. och jag minns. mitt hjärta dunkade, kroppen skrek. det var jobbigt att gå runt, jobbigt att leva. jag hade tappat allt, hoppet, glädjen, viljan. det gick bara inte. allt hade blivit så fel. någonstans där inne förstod jag. och jag skrek, hjälp. men utan hopp går ingenting, utan vilja. jag gjorde några tappra försök, ökade matintaget ..lite. bara för att hålla mig vid liv tills någon hjälpte. jag tog tag i det själv. jag åkte hem. tacka gudarna för det. det var inte många månader sen. men jag vet att hade jag inte åkte hem hade jag inte funnits idag. jag hade nog inte klarat en dag till. aldrig. ändå så var inte resan i australien över där.
det tog ett par veckor till innan jag satt på planet mot stockholm. dem frånade; klarar du flygresan hem? jag tittade tillbaka något oförstående; meh, ja. jag är väl ingen gammal tant på 90 knakiga år med sviktande hjärta?!jo. det var precis det jag var. hade blivit.
nu några månader senare, ser jag också mina framsteg. jag är inte klar än. men nu har jag hittat viljan, glädjen. orken att jobba. jag vet att en dag ska jag ha klarat det.

Jag förstår egentligen inte vad det är för himla avskyvärt beteende så många, liksom jag, fastnar i. hur kan man driva sig själv, sitt huvud, sin kropp till något så farligt och smärtsamt. Det är ingen som mår bra sådär, ingen.  Men om man så bara för en sekund får känna att man lyckats med något, då skiter man i resten. Då är det tillräckligt med bekräftelse, kraft och styrka för att gräva ner sig lite till. Tänja på gränsen och visa att man kan uppnå något så många verkligen inte förstår hur det går till. Men man undgår att se när förundran övergår till oro och rädsla. Man missar när den hårda disciplinen egentligen inte längre är ett mönster eller leverne du valt följa. Den hårfina skillnaden.

När mönstret istället blir något du inte kan bryta..



jag i Tasmanien. på andra sidan jorden. några veckor innan mitt plan hem.



jag nu. några månader senare. önskar bara att jag skulle få börja tycka om min spegelbild..