Godkväll alla.
satt bara framför datorn när mobilen ringde. pappa sa att han var påväg hit på fika. han & mamma ville prata med mig, jag sa nej. vad jag ville spelade ingen roll, för ett par minuter senare var han här. ett samtal som slutade i tårar, jag avbröt det hela genom att resa mig upp från stolen och gå raka vägen ut genom trädgården, genom området, ut på grusvägen - barfota. avslutade genom att sätta mig på gungorna ett tag. sen vände jag hem. och arg har jag varit, hela dagen. ingen underdrift där. förstår ju att de bara vill hjälpa mig, det vill alla.
jag förstår oron, maktlösheten och rädslan att förlora någon nära. men jag kommer inte att försvinna.

hur som haver ska jag ta en sömntablett, varm mjölk och tidning. invänta morgondagen och se om rynkan mellan mina ögonbryn försvunnit. tror dock inte det. jag lyssnar och tar åt mig av era ord och meningar mer än ni tror.

känner mig väldigt ensam i en värld jag själv har skapat. en värld inte många förstår, en värld som bara är min. murarna är hårda och mina händer är inte utsträckta för att välkomna någon över dörrmattan. knytnävar försöker slå sig in utifrån, ord försöker nå fram, fingrar försöker greppa och dra mig ut. hjälpande händer jag anser farliga. trampa mig inte på tårna. och nej, jag har inte och kommer heller aldrig att ge upp. som svar till mamma.  




kanske går att snurra lite mer rätsida på tankarna imorgon. hm.. äh. orden är bara kaos. GODNATT ! :)