ambuland & blåljus. igen.
kollaps. undra om man kan kalla det för det, jag vet inte. men något hände. kollaps i hjärnan.
inte mot min vilja, men mot mitt förnift. ensam i ett stort hus, ingen 'risk' att någon skulle vrida om en nyckel i det låset, åtminstone inte igår. en skinande sol utanför de igendragna draperierna, men ett muller av åska i kroppen. svarta moln som suddade ut de lilla som fortfarande snurrade på bra i huvudet. panik, sakta sjunka ned på golvet. panik. leta efter en räddning. ryckningar i magen, kroppen. kramp och ett försök att greppa telefonen. vem skulle jag ringa? vad ville jag få ut av det när det är jag själv som behandlar min kropp såhär. hade jag inte tyckt mig förtjäna det ändå?
112
- hallå, akutmottagningen. vad kan jag hjälpa dig med? vart bor du, adress? vad sa du? vi är påväg. fortsätt prata. hör du mig? orden var svåra, men larmet tydligt.
- hallå, det är sjuksköterskan här. nu vill jag att du pratar med mig. hallå? vad gör du? nu vill jag att du andas, djupa andetag. andas..
panikpanikpanik. vad hade jag gjort, vad skulle hända nu. nästa samtal. Patrik, 5min ifrån (mammas kille).
- inget svar.
Storebror,
- svar, från honom. men inte mig.
fick tag på Patrik, han kom samtidigt som ambulansen. storebror var påväg, men ringde upp. ambulanspersonal svarade. kaoskaoskaos.
skrik, mer personal - lyfta upp en skrikande 20åring på båren, krash in med huvudet i kanten påväg in i ambulansen, nålar, sprukna blodkärl, blödande armar, kräkningar i ansiktet blandat med smörja från pumpande flaska. insprutat smärtstillande, slangar, blodprov, ådror som inte ville sammarbeta tryck, puls som inte ville bli känd. panikslagen mamma från jobbet och förvirrad men relativt lugn storebror. jag, skrikande på en bår med slangar överallt. Ligg still.
mamma och storebror satt kvar till kl 22.00, när de blev utskickade pågrund av besökstiden. dags att sova. vaknade kl 6.00 av ett hårt tryck runt överarmen, slangar över allt och en stor dosa som handväska. ville inte ha någon frukost med magen redan fylld av kol. men fick besök av mamma redan strax efter 8. väntade ett par timmar och efter nya prover var det dags för ronden. lågt blodtryck och en puls svår att känna, men det var 'bra' ändå. med tanke på vad jag fått i mig, som jag för i övrigt inte hade koll på själv. pappa kom insnurrande direkt från finlandsfärjan, med ett jättefint armband till mig! strax därpå kom rullstolen och transporterade mig genom hundra gångar ända fram till psyk. skulle inte min pappa ha den humorn han har, min storebror det lugn han kan utsända med en blick eller mamma våga le i mitten av allt elände, vet jag inte vad jag skulle ta mig till. för tro det eller ej, leenden och skratt har funnits med under det tunga.
psyket gick sämre och jag var nära på att inte få komma hem. men efter lite disskussioner hit och dit, med mig, mina föräldrar, specialpsyk, doktorer och annat fick jag efter lite om och men komma hem, idag., pew.
vad kan dem göra med en sån som mig?
jag skäms, det gör jag. men jag gjorde det. och det är dags att inse nu, det kan inte hålla på såhär mer. inteinte.
vill säga förlåt. och tack. storebror, mamma, patrik och pappa. mer förlåt till alla jag gör illa. jag menar det, förlåt
skriver mer sen..
Deds.