jag är inte arg på mina föräldrar efter igår för att de ville prata med mig. inte arg för att de vill hjälpa mig eller har svårt att kontrollera känslor som bubblar upp. är inte arg för att de ber mig tänka efter om jag bara skulle stå och titta på om min lillebror sakta försvann. inte arg för att de skriker om mitt destruktiva beteende och självmord när han är under samma tak. inte arg för att de ber mig när de inte orkar längre. allt det där förstår jag, och hör.

jag blir arg när det kommer till handlandet att kontakta den enda person och behandlare jag hittils lyckas lita på i ämnet anorexi och ätstörningar. den enda jag lyckas prata om och tro på de bra ord hon säger. när förmedligen inte ska ske via mig, utan ett samtal från mina föräldrar direkt till henne. utan att jag vet eller hör ett enda ord utav det som sägs, men vetenskapen om att allt handlar om mig och mina brister. min oförmåga att som vuxen människa inte kunna ta hand om mig själv. min, enligt föräldrarna, angelägenhet att få mermermer hjälp.

jag är rädd. rädd att förlora min behandlare av ord och meningar från desperata och oroliga föräldrar som kommer överdriva varje punkt tills allt snart runnit över. rädd att tappa all den tillit och välbefinnande med den person jag tror och trodde kunde göra mig så frisk det bara går. rädd att få börja om. vägra allt vad dygnsvård heter och bli inlagd på psyket. rädd att få självmordstankar på riktigt och faktiskt genomföra det utan att tänka.
jag vill inte hota med mitt liv. men vet en sak. aldrig mer en fuckingjävlahelvetes enhet. rädd att tappa allt jag kämpat för. lyckats åstakommit och de steg framåt jag faktiskt tagit. ruta ett, igen. det jag trodde var lämnat för så länge sen.

så det kanske är med rädsla jag säger att jag är frustrerad och arg.. ..?
trött på att skrika med en röst bara hörd via en sjukdom. ekot som studsar mot tomma och ekande själamurar. att inte bli hörd med de ord man faktiskt vill nå fram med. att alltid tas med en nypa salt för att ett litet monster format en tumör i hjärnan.