fick precis ett mail av mamma, döpt till;
Jag vill att du lägger upp detta brevet i din blogg!!      so here it comes, direkt från mailen;

---

Älskade underbaraste finaste dotter – min oersättliga gåva här på jorden!

Nu hände det igen! Det som inte fick hända! Det som inte skulle hända! Den här gången var telefonen laddad, du tappade den inte så att batteriet flög iväg och gömde sig – du kunde ringa ambulansen – denna gången! 

I går träffade vi en psykolog, en riktigt vass tjej, den vassaste jag någonsin träffat! Jag blev djupt imponerad av henne! Du berättade för henne att när du var de 10 veckorna på ätstörningsenheten så gjorde du allt för att vara till lags för att du skulle komma ut snabbt. Det du indirekt sa var också att att du egentligen inte  gav de en riktig chans att använda alla de verktyg de hade att ge! Ingen reell chans! Du skulle sedan fortsatt ca 4 månader på dagvård och därefter öppenvård med samtal. Men du hoppade trots allas protester av efter  10 veckor och skulle klara den lömska ”sjukdom” själv.

Det gör man inte – man klarar den inte själv!

Det tar tid att ändra ett beteende.

Det är först när man gjort hela resan som man kan se hjälparen kunde sin sak! Capio på Löwenströmska är en av de bästa i Sverige på att hantera ätstörningsproblematik – det finns inga andra som kan det bättre! De står med öppen dörr och väntar på att få hjälpa dig!

Det tar tid sa psykologen! Det tar tid att ändra ett beteende, och man måste låta det ta den tiden!

Den rutinerade akutläkaren på MAVA50 som pratade med mig och pappa efter ronden igår sa ”det går att blir frisk, det är en god prognos, de allra flesta blir helt friska, men man måste ha tålamod”. ”Att ta emot hjälp är en mognadsfråga för er dotter”.

Du har försökt efter ditt eget huvud nu i 2,5 år! Utan att din kropp får den näring du behöver! Och med överdjävlig ångest som får dig att göra saker du inte vill!

Denise  - du är mogen nu- mogen och modig nog för att ta emot hjälp!

Psykologen sa igår – ”Det är Ätstörningsenheterna som är proffs på ätstörningar, det är de som kan ge dig de rätta verktygen – ring dem nu, så blev det ändå något gott ur det här besöket på akuten. Du måste samarbeta med ätstörningsenheten, allt annat är bara omvägar, du måste ringa dem! Och göra som de säger!”

När jag läser om de som lyckats komma över sin ätstörning och som snurrat runt på psykavdelningen, privata psykologer etc. så är ju i övervägande fall ätstörningsenheten inblandad där en sista gång.

Alla vill att du ska lyfta på luren till Capio – ring och ta emot den hjälp du kan få - samarbeta med dem – lyssna, ta in det som de säger, ta emot hjälpen! Du får all hjälp du kan få – bara du är modig nog att ta emot den!

Din pappa och jag kommer att göra allt som står i vår makt för att du ska kunna fortsätta träffa Mia, vi fixar de pengar som behövs – bara du min älskade finaste underbaraste dotter tar emot den hjälp som alla vill ge dig! Hon är van att samarbeta med ätstörningsenheter, det kommer gå att lösa nu med! Om du hjälper dig – så hjälper vi dig!

Det är säkert alldeles smärtsamt att våga släppa taget om kontrollen – men det liv du lever är betydligt mer smärtsamt!  

Arbetsnamnet på din bok blir nog det du sa igår – men underrubriken får bli kort och gott  ”Gör om – gör rätt”.  Jag tror att det bara finns en väg fram – så lätt och så svår –att ta emot hjälp och att göra om och göra rätt!

Och jag är helt övertygad om att alla dina friska bloggläsare stöttar dig i detta!

Älskade unge min – ta emot hjälp! Vila i och tro att de kan sin sak!  Våga lita på andra – våga släppa sargen!

Vägen mot ett matfriskt liv ligger där – kliv upp på den, ta ledsagaren i handen och börja gå! Jag går efter och tar emot om du faller! Jag ser dig gå där, blommorna vid vägkanten vajar i vinden, du ler, du skuttar, så som bara en 21-åring kan skutta!

---