jag undrar ofta. OFTA. alltid. varför det är som det är. varför jag fick en diagnos som sa att jag var sjuk. samtidigt som min behandlare inte ser det som en sjukdom. jag blir förvirrad över min egna dubbelmoral. ångesten över att inte kunna ha kläder, inte vilja köpa nytt. samtidigt som det gnager, säger att jag är TJOCK.
tjock, det är bara ett ord, varken negativt eller possitivt. fysiskt överviktig kan vara något man bör agera vid. lika så fysisk undervikt. kroppen vill vara där i mellan. det som blir fel är att kroppen inte kan andas. inte leva.
inget annat. rätt och fel är så mycket mer. jag förstår inte det. jag har fullt upp med tankar som säger att mina ben ser ut som EKstammar som är påväg in i sitt tvåhundrade år. som för forskare bara är stoltsamma stunder för räknade ringar. jag tolkar det som ... jag vet inte vad. men jag har bara fel, så fel.
jag är inte sjuk, men jag har ett problem. matproblem och en störning som säger stopp i mitt liv. ätstörning. det kan jag gå med på, det är ju så. men "sjuk". nej herregud. ge mig antibiotika. ge mig något som stoppar mer än ord som säger att JAG, den egna individen, är den enda lilla skit som kan göra något. den skit som motverkar.

jag blir galen på det här. men får ändå aldrig ge upp. jag har velat. jag har försökt. sätta stopp. varit egoistiskt inriktad om att avsluta mitt egna liv för att min styrka förtvinat. men nu är jag starkare. nu får jag bara inte ge upp. jag måste inse att det finns så mycket mer att hämta av detta så kallade liv. jag vill ju LEVA.
tjugoett år inom tjugo dagar. snälla. jag ber dig ångest - låt mig få vara. snälla. bara för en dag. låt mig få känna verklighet.