afternoon.
när jag sitter själv, oftast ifrågan om att vänta - tänker jag. på allt. mina tankar snurrar igång och tycks aldrig riktigt ta slut. funderar på livet, värdet och människorna. mig själv, alla runt omkring, de jag känner, de jag inte ens vet existerar eller kommer att finnas. halkar in på glädje och sorg, lycka och ledsamhet. tänker på anorexin.
kan inte låta bli att hata benämningens innerbörd. hata känslorna och ångesten. problemen och farorna. MEN, ju mer jag tänker, ju längre jag kommer. kan jag aldrig riktigt ångra att jag blev sjuk. det låter kanske fel, jag vet. men det var som en slags väckarklocka för mig. mitt liv höll på att rasa samman, jag orkade inte mer, ville inte, kunde inte. något sa stopp och uttryckte sig tragiskt nog i en ätstörning. i början inte så farlig, men ju längre tiden gick, ju sämre jag faktiskt mådde - desto djupare sjönk jag i mig själv. desto mer beredd blev jag att ge upp något så fint som livet. ingenting fanns kvar att kämpa för, leva för. jag vet bättre nu. jag ångrar det inte för att min "kolapps" gav mig min pappa tillbaka, jag kom närmare min mamma och på något vis förstod jag människan inom mig. även om jag inte kan förstå eller riktigt styra mig själv och mina tankar, känner jag mig.

jag är inte frisk. men jag kommer att bli. för att jag vill. jag förstår nu. jag föll, men kan resa mig igen. som vem som helst annars. jag försöker och kommer inte sluta. en dag står jag upprätt utan krokig rygg som skvallar om dålig självbild eller säkerhet. en dag klassas mitt beteende inte längre som onormalt. en dag. när jag mår bra.



Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. allt löser sig, en dag blir allt bra.