hejsan hoppsan i lingonskogen.
kom just hem till pappa & maddde, där man fick en randig morgonrocksklädd bemötning. är det bara min käre far som sover längre och längre på 'mornarna' ju äldre han blir? hah..

hur som haver. besöket hos Mia gick bra, som väntat. kom på mig själv med att leta plåster till mina sår på halsen imorse. i rädsla av att hon skulle tro att jag skurit mig. att hon bara skulle ha fokus på det när jag öppnade min mun. att mina ord skulle luddas ut i frågan om varför, när och hur.. hon frågade inte ens. hennes ögon vilade i mina. rakt in. inte genomträgande eller borrande, som om jag skulle gjort fel. bara lyssnande, förstående, snälla. hon försöker ta sig in. se inuti den som pratade. hur jag kan förstå, men endå inte se. hon tittar på nystandet som lindat ihop sig trots alla knutar på vägen. det trassel jag så länge försökt bygga ihop. men de ojämna hacken gör det svårt att balansera alla gånger.

jag berättade om akuten, ambulas nummer två i ordningen. det som hänt sen vi senast sågs. som vanligt är jag rädd att bli dömd utan vetenskap. utan fakta, grunden. det blev jag inte. hon såg inte ens förvånad ut, knappt reagerande. klart hon frågade, undrade vad som egentligen hände. började berätta om sin erfarenhet. alla de gånger telefonen ringt och en kvinna eller man i vit rock definirat sig själv som läkare. "en av dina patieter ligger här, ..igen." hemskt.  men hon har varit med, hon vet och förstår vad allt handlar om. hon har sätt många gå denna väg, lyft upp & vandrat bredvid. inget 'fall' är hopplöst. ingen som har varit hos henne har vandrat över till andra sidan, trots alla försök, snuddar och vinglanden på gränsen som delar vår värld mot den senare.. alla dessa samtal hon måste fått. stark kvinna, Mia.

jag pratade om mina föräldrar. om mitt beteende till maten. hon vilseledde mig inte, men styrde undan. det finns inget svar på de frågan. då skulle jag inte ha problem. men det är "lättare" som utomstående att ta på det lilla man kan., ett skrik, rop - vad som helst. ett beteende som uttrycker sig i en form som existerar. ett livsmedel, mat, träning, mkt.

jag förstår mina föräldrar mer än de tror. men nej, jag har inga barn, är inte föräldrer till någon som nästan klivit över till andra sidan. men jag är här. på samma sida. det tänker jag fortsätta att vara. jag ska bara hitta mig själv.. D..

---

update; kom och tänka på en annan sak hon sa och pratade om. när hon först började som behandlare. ätstörningar var inte nytt, men behandlingen var. många av hennes patienter satt i soffan och grät. sa att vården repiterade orden "du gör det för uppmärksamhetens skull, du vill synas". handlade om allt mellan att skära sig, ta tabletter, drogor, allt. tack och lov är väl det, sa Mia då. vilket barn eller människa vill inte synas. uppmärksamhet och bekräftelse på att man duger och är bra måste vi alla ha. hur ska man annars kunna bygga vidare på sig själv?