allt är skit, jag kommer aldrig bli frisk. aldrig bli fri. såhär kmr mitt liv se ut nu, verkar det som. tyvärr. leva ett liv där det i vardagen tillhör att förstöra för sig själv, missbruka och aldrig kunna göra något på en lagom nivå. fylla sig själv till bredden med självhat och förakt. titta på sig själv genom andra ögon, aldrig förstå att det man ser i spegeln är en själv. lyckas sträcka på nacken en dag för att sätta krokben för sig själv nästa morgon. hindra sig själv och ta bort det som är roligt. sabotera. skratta med gråten i halsen, shippa efter andan som ett svart moln av ångest suger upp. en hjärna som aldrig kommer få tänka helt själv, alltid vara fast med en liten knöl, en parasit. en inbygd högtalare med inspelade röster. aldrig riktigt göra rätt, men ständigt lämna kvar nära människor med besvikna miner. såra och göra illa.
jag vet att det är fel att skriva såhär, fel att förstärka redan destruktiva tankar. men jag orkar inte. orkar inte sträcka på halsen idag, orkar inte titta över de orosmoln som tynger. den här kvällen har bara varit hemsk. så jävla hemsk. dumma påsk. allt har bara blivit fel, det som började så bra. med påskbuffé och lite släkt. himla mat, ångesten var ett faktum. satt på mitt rum. spydde. rakt i jävla täcket. sprang ut till toaletten. säkert 5ggr under 3h. sen var jag bara så trött, gick ner till duschen. frös som en gris, fick inte igång bastun. blev kvar i duschen i en dryga timme. ville gråta men det fanns inga tårar, lät vattnet stå för våta kinder. satt på knä och kände inte när vattnet blev kallt efter en spolning för att sedan återgå till skollhett, ännu varmare än innan. kände inte hur kroppen nästan blev för röd för att det ska vara bra. skickade ett sms till pappa så att han skulle veta att jag spytt, att jag inte fick igång bastun. ett sms jag fick ångra. 5min senare stod mamma utanför dörren och blev insläppt av pappas nya frus son.. resten är bara..fel.

min storebrors fru ville göra en överrenskommelse. att jag skulle gå med på en inläggning om hon kom och hälsade på mig varje dag. uppskattar det, att hon bryr sig så. hon undrade om enheten, samtal, psykologer, behandlare osv. hon vet vad jag tycker, vad jag tänker. och nu tog min storebror över smsandet. känns tungt att göra illa, ont att såra.. men nej, ingen jäkla inläggning. ingen dygnsvård, ingen enhet. ush. nu kan man ju fråga mig hur jag då ska bli bra, med tanke på det översta stycket i detta inlägg. och mitt svar är; jag mår skit nu. men jag skulle må tio gånger sämre där inne.