Ställer jag in mig på det igen, känns saker förmodligen lättare. Man ska inte försöka ändra på sig om det inte ligger i ens utvecklingsnatur. För min del glider jag ut på hal is och vet inte vart jag ska få fäste riktigt.. 

Gör inte om det. Peppar peppar. 

Undra om nostalgin skrämmer mig, eller om jag bara är rädd för insikten om att aldrig lyckas slänga något.. Min gömma blottas och jag tvingas ta tag i sådant jag lagt undan för att spara - men inte vill se. Anser nog att bara tanken på att "gå tillbaka" några år gör mig ganska motstridig. Förmodligen med det bagage jag bär, samt den kamp jag befunnit mig i de senaste åren. Grundreceptet för att lyckas ta sig ur, var just att - släppa det gamla och gå vidare. Vill inte repa upp något, känner det aningen obehagligt då första tanken är att råka falla tillbaka i något man försökt släppa. 

Varför är så många handlingar grundade i något så diffust och ogreppbart. Ibland önskar jag nästan en begränsad tid för tankegångarna, jag drar dem alltid till nästa nivå. 

Strävar efter att förstå, men vill inte ha svaren. 

Om du bara kunde se och höra mig nu. 

Jag ville alltid vara som du. 

När du försvann, fick jag bryta upp min mark. Jag lärde mig att vara stark. Men jag saknade dig mer än jag någonsin kunde förstå. 

Du har alltid velat mig väl. Men något gick fel, olika vägar ledde oss bort. 

Livet som jag har idag, det har jag byggt upp själv. 

Jag kämpade, sökte ett fel jag inte förstod låg hos mig. Kampen kommer aldrig att vara slut för mig. 

Drömmen jag hade, finns alltid där. Rädslan att det inte är på riktigt kommer aldrig att lämna mig. 

Tomheten har du fyllt, rollen är din. 

Du finns hos mig nu. 

Det här inlägget handlar om

Anorexin jag nyligen tagit mig ur. Jag vill bara att alla ska förstå att jag INTE uppmuntrar detta beteende. Det är SJUKT oxh man missar så stora delar av livet. 

Sjukdomen. Jag vet att jag varit där och jag vet att det plockade med sig många delar av mig. Både under händelseförloppet och när jag förlorade. Egentligen vann jag, så ser vi nog det alla som. Jag gjorde ju det, vann över ett sjukt beteende och återfick ett liv. Men jag förlorade min trygghet och skydd. Även om det var en falsk identitet och ett sätt att fly. 

Jag försöker förtränga, glömma och gå vidare. Men det kommer alltid på tal och jag menar inte att jag inte kan prata om det. Tvärtom. Däremot får jag alltid nya tankar och insikter. Vilket för mina tankebanor vidare, igen och igen. Perspektiven slutar aldrig att upphöra samtidigt som jag inte letar nya. Det är över nu. Men ofta får jag det där mentala slaget i magen, av oförstående ord som jag förbrilt försöker forma svar till. Ilskan jag ständigt får uppleva från oförmågan att kunna relatera eller lyssna på mina orealistiska tankar och känslor jag en gång hade. Ibland ses det som att jag försöker försvara något som är så fel. Men det var min yttre reaktion som visade sig, det ni bara kunde se men inte alls gav rättvisa av den spegelbild jag hade inom mig. Moment 22 sätts på spel då jag egentligen inte vill forma något realistiskt utav det jag gjorde, men det fanns ju en grundande anledning till allt. En frustration väcks i mig då mitt mående inte fick den plats jag sökte. Det som sågs var självmord, samtidigt som jag inte kunde fokusera på att dö. Så vad sökte jag? Ett svar i mig själv, en egen bekräftelse och tillslut den enda flyktväg jag tyckte mig kunna finna. Jag vill aldrig för mitt liv tillbaka, ALDRIG. Men någonstans känns det som att allt togs bort från mig. Mitt snedsteg rättades till och nu förväntad jag må bra. Jag mår bra om man utgår från fysiken och den ständiga ångesten anorexin förde med sig. Men arbetet med mig själv är en pågående process. Jag har lätt för att smita, eller åtminstone försöka. Men jag gör det inte längre till den forna grad jag en gång gjorde, vilket ibland gör allt svårt. Det var så mycket lättare att leva i min egenskapade bubbla. Det är mitt mål med att finna en förklaring, att berätta att det inte endast var ett snedsteg. Det är en period av mitt liv som för alltid har format mig. Det fick mig att inse vad jag faktiskt är kapabel till, hur otroligt viktigt det är med en funnen stabilitet i sig själv. 

Dessvärre tog sjukdomen med sig många delar av mig som jag nu måste återuppbygga på andra sätt. 

Däribland en tappad respekt gentemot både döden och mig själv. Jag är inte rädd för döden, men rädd för att inte få fortsätta leva. Den tog även min tillit. Inte nödvändigtvis angående löften, men mer tilliten till andra människor. Vad dem egentligen menar och säger till mig, om de gjorde stanna eller få - vad som är ord och handling. Självförtroende och tilliten gentemot mig själv brann upp. 

Det värsta jag kan skriva nu är; anorexin inte bara tog, den gav. 

Bild från min första insjungning. Jag trodde att jag mådde bra och att en vändning var nära. Men det visade sig bara skulle bli varje för varje gång. 

Jag såg inget fel. 

Men jag lärde mig att slå fri. Det bästa beslut jag någonsin tagit. 

Där har vi en del av mitt liv, den nyfikna och konkreta. 

Sen har vi det inre. Dem gånger jag faktiskt varit rädd, inte pga konsekvenserna i sig, men rädd för vilka känslor som skulle kunna komma att väckas i mig. Dem gångerna jag backat tillbaka för att undvika att bli påverkad. Men det jag trodde gick att undgå, var oundvikligt - att på ett eller annat sätt bli just påverkad. Jag kände saker som jag aldrig mer ville uppleva. Stängde av i en stor rädsla av besvikelse. Att tappa självkontroll och spräcka håll på den bubbla jag levde i. Blottad från den mask jag målat upp och radera den övertygelse jag präglat hos mig själv. Jag kunde bara inte låta det hända, jag var så fruktansvärt rädd för att tappa fotfästet, kontrollen - att falla utan att hitta något att ta tag i. Känna känslor jag inte kunde hantera eller kastas in i insikter jag inte ville erfara. Jag var aldrig hård utåt, tvärtom. Glad och sprallig, alltid tillgänglig, Alltid varit en riktig människokännare och otroligt sympatisk. Men även där finns en förklaring. Jag kunde inte förmå mig till att ta tag i mig själv. Jag bemästrade förmågan att se ett problem på mils avstånd, tog på mig det och ville lösa. Det var ett sätt för mig att uppnå glädje och styrka. Att kunna hjälpa alla dem som stod mig nära. På det sättet förhöll jag mig till problemlösandet men slapp ta itu med sådant som tyngde mig, jag vägrade helt enkelt att se. 

Men jag föll. Hårt.

Tog många år för mig att inse, hjälper jag inte mig själv kan jag aldrig hjälpa någon annan. Vilket var vad jag brann för. Det jag brinner för. Mina medmänniskor. 

Sen kommer vi till det där återupprepande ordet som ekar i mitt huvud, något som jag kommit att bli oerhört rädd och irriterad av. Dömd, att bli dömd - dragen över ett sträck och bli beskriven utifrån en annan persons tolkning. Någon som egentligen inte känner dig, en människas antaganden som kan såra mig så djupt. Speciellt när det slår så fel. När ett rykte formas och sprider sig. När en uppfattning om på ett felande sätt sprider sig runt min omgivning. När personliga perspektiv kan få sig en törn och tankar ställer till problem - oj, jag visste inte att hon var sådan. Hur gör jag då? Då vet jag vad hon är för typ av person. Jahapp. 

Den röda tråden i denna text förblir nog diffus, aktar mig som sagt för att säga för mycket konkreta saker, skriver bara ut mina abstrakta tankar och känslor.

Det Som jag har svårt att smälta är hur mycket mina ageranden och tidigare händelseförlopp kommit att tolkats och anklagat mig för saker jag aldrig någonsin skulle ha gjort mot en människa. Det tydligare av bevis för detta är; om jag mot förmodan skulle råka såra eller göra illa en annan människa, straffar jag mig själv. Jag vet att min familj & nära tar skada när jag drar allt så långt. Men det är fortfarande mig jag gör illa just för att ingen annan ska fara illa, sen blir jag ofta mindfucked och tror att jag förtjänar den typen av lidanden vilket jag dock nu inser att ingen förtjänar. Jag kan med ärlighet säga att jag dras till många personer som inte mår jättebra, av den anledningen av att jag vill hjälpa, tar alltid på mig problemen. Envisheten ser   till att jag inte slutat innan jag lyckats. 

Många anser säkert att det är en typiskt dålig sak att göra, men min historia. 

Men jag älskar människor, orealistisk eller ej, vill jag att alla ska få må bra och kan jag hjälpa tvekar jag inte!.. 

Denna filosofi är grundat i något annat men slutresultatet är min kärlek till mina medmänniskor och jag kommer alltid att vilja hjälpa till. Det höjer mig som person. 

Även om jag lärt mig att hantera den på ett bättre sätt, är den inte mindre frustrerande för det. 

Annars då? Jo har tränat och handlat sushi till mig & mor min. Tittat på idrottsgalan och duschat tre gånger. Slutar aldrig att förvånas. 

Har även börjat med ett program för min sömn. Just nu är jag i stadie ett, där man ska ta reda på hur allt egentligen ser ut. Första mätningen skedde idag, natten som var sov jag tydligen i hela 70min. Way to go hehe. Men jag vet ju det, har inget att förlora på detta - sovandet kan ju knappast bli mer risigt. Hur som helst ingår det nu att en annan går upp i tid, senast nio är det sagt. Det var den sovmorgonen det. Typiskt dåligt, haha. Imorse var det svårt, mamma fick verkligen slita mig ur sängen, hade ju precis somnat.. Har även kvällen till ära legat på en spikmatta. Tanken är väl en kroppslig avslappning, men vetetusan om jag riktigt fick till det, ytterst tveksamt. 

Nämenniii vad sägs? Nytt sovförsök? JAJJAMEN. 

Vet inte riktigt vad detta beror på. Jag menar, möjligen för mycket tankar, men något säger mig att det inte riktigt är så, längre. Kan inte känna att jag riktigt tänker så mycket just nu, inget jag riktigt får ordning på i varje fall. Däremot kan jag känna lite sympati för alla som nu är påväg hem från krogen, förvånade över den vittäckta marken. Hur mycket drack jag egentligen? Nä skulle nog heldre vara en del av det just nu, utelivet som jag mer än gärna sätter sprätt på med vänner. Natten är ju min tid på dygnet så att säga, även om jag inte är så bra på att spendera den som sig bör. Hjälper inte heller att säga jag måste skärpa mig, för detta har jag då varken makt eller kontroll över. Lärde mig i skolan att man sover bort en tredjedel av livet, kändes onödigt - men nu kan jag tänka att det är nödvändigt för att göra de vakna timmarna vettiga. Suck, mycket lärde man sig i skolan, men att ta det till agerande verkar aningen knepigt i vissa fall. Då jag även är den som minns det oväsentliga och tappar bort det jag borde lagt på minnet.  Känns bekräftat nu, med tanke på vad jag har och sysslar med. För mycket dötid ger mig helt enkelt för mycket frihet att använda på ett mindre bra sätt. Ibland är jag effektiv som duracellkaninen i tidigare reklamer, finns dessvärre även tid jag bara låter gå förbi, obemärkt. Inte ett spår av varken förnuft eller logiskt tänkande. Ibland kan det få vara så, men upprepande mönster bör brytas har jag hört. 

För tillfället mår jag heller inte dåligt, ingen märkbar ångest eller mörka tankar. Det enda som i nuläget tynger mig är min oförmåga att sova, slappna av och bara låta kropp & knopp vila. I snart tio års tid har nya teorier och så kallade förklaringar fått besvara min fråga på varför. Ständigt nya orsaker men aldrig något som leder till en lösning. Medicin var det enda som kunde tänka sig lindra min stressade själ, men när kroppen blivit immun försöker läkarna på sig något nytt. Jag har verkligen testat ALLT. Kan inte fråga mer, klaga eller tappa humöret. Måste vara sansad, lugn och resonlig. Samtidigt är det bara jag som lider av det, mitt problem och därför även mitt ansvar att finna en lösning. Får väl fortsätta försöka så gott jag kan, har ju minst sagt tid att fundera, haha. 

Nämenatteeeh godermorgon världen! 

Hände en sak inatt. Hittade något som påminde mig om en relativt nyligen dåtid. Jag vet att jag är stark men just nu kan jag bara påminnas av något som alltid kommer att finnas kvar. Något jag åter igen vill springa bort ifrån, men aldrig riktigt kommer att slippa till hundra procent. Jag borde lära, men det är för orealistiskt för mig, att förstå. Jag inser nu hur mycket jobbigare tankar är än ett kort agerande. Men kvarlevande minnen trasar sönder mer än vad akten i sig är värd. Jag ser det nu och det får istället vara något jag får minnas. Alltid. 

Jag är förvirrad, vilket jag är rädd alltid är något som kommer att tynga mig. Känslor, vilken ständig röra. Är jag den felade länken som aldrig kommer att sina ut till ett avslut tydligt nog att acceptera?.. 

Tröttheten kommer ikapp, klockan är snart 04:30, sluter ögonen, vad händer? Jo tankarna. Vad gör jag med mitt liv egentligen? Livet började med träning och fysisk aktivitet - höll på att sluta i en sjukdom. Jag har aldrig levt eller planerat denna tid. Visste inte att livet kunde vända sig såhär. Visst att jag skulle växa och medföra erfarenhet, men just det här. Jag har alltid varit med i livet, men aldrig levt. Allt är så nytt och jag har glömt hur man gör. Försöker använda sunda förnuftet, känner mig stark och har erfarenhet. Men litar inte alltid. Tänker mycket på det mentala och undermedvetna, hur det kan ställa till det. Försöker fortfarande att hitta mig själv, undrar om jag någonsin kommer att lyckas.. För att kunna sova måste jag finna ett svar, varför? För att kapa någon av alla dessa tankebanor. Så.. 

Jag börjar förstå att det är lätt att dra sig till mig, oavsett vad. Mestadels problem och andra ouppklarade behov. Men att leva med mig, det är svårt. Jag är min egen, vilket alla självklart är - men jag är det på ett speciellt sätt. Jag har som tidigareförstått oerhört svårt att släppa in, men om Intet svårare att släppa. Låta gå. Det har oftast ingenting med att göra vad det är för typ av relation eller band, jag släpper aldrig taget, inte helt. Jag går och kommer, men varken glömmer eller släpper greppet. Det är väl lite som i att lära sig att leva utan vissa saker, eller med. Jag behöver inte falla ihop, älta eller jaga. Men jag arkiverar, sparar och bevarar. Inser aldrig riktigt att jag ibland behöver överväga om det är bra eller dåligt, valmöjligheten i detta samband är tyvärr obefintlig. Dessvärre finner jag mig i det, vilket ofta kommer att bli ett problem för mig. Jag kan gå iväg ett tag, försvinna och verka oberörd. Vända på klacken och titta bort. Vilket ger personen i fråga möjligheten att fortsätta gå åt andra hållet, men min väg blir sällan oberörd. Påverkan finns där, alltid - mer eller mindre. Vilket kan leda till att jag går tillbaka. För att senare bara avvisande för att inte belasta, påverka bara visa att ett agerande i mitt tycke kan vara fel. Jag kan varken lämna eller bli lämnad. Människor berör och påverkar mig dagligen, för det mesta positivt - för att det är vad jag väljer att se. Dessvärre klarar jag inte av tanken att ha eller inte ha, samtidigt som att jag inte kan hitta något mellanting. Vilket många gånger är det jag eftersträvar och just vad jag försöker att åstadkomma. Men det är just det, det leder ingenstans mer än i ett himla hattande. Kanske är jag för stolt för att känna en övergivenhet och för svag för att vara den som överger? Min största rädsla är att såra och då vänder jag mig majoritetens gånger mot mig själv. Straffar i förebyggande syfte, pga syndens tanke att agera på ett sårande sätt. Det är kanske ingen berg och dalbana, men en ständig cirkus och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur attraktionen. Jag vill vara en del av alla människor, ge men inte nödvändigtvis ta. Bara jag får vara med. Precis som alla jag träffar är med mig. Jag önskar att vi alla kunde vara ett, som en familj. Jag ogillar delade åsikter som ibland tar den form att den förstör, delar på individer. Likaså religioner och andra kulturella värderingar. Det jag önskar förstår jag är en omöjlighet, ändå sadlar jag aldrig om i tanken.. Jag älskar verkligen alla sorters människor och gör vad som helst för att förstå och bidra. 

Vilket ibland blir en börda av otillräcklighet och misslyckande. 

Fredagen hälsade jag på en vän på sjukan, innan jag mötte upp Alex i stan. Fika med kaffe och boll innan vi kom på den briljanta iden att ta vara på en fredagskväll och gå till baren. Massa snack och skratt, jag menar - vi har mycket att ta igen! Har inte träffat honom på hundra år, om vi räknar bort de gånger han hälsat på mig på sjukhuset.. Föredrar helt och hållet denna typ av möte! :-) 

Lördagen tog form på gymmet för att sedan fortsätta med tacos och hårlklippning & färgning! Mysigt det med! Nu är jag hemma i sängen och är aningen förvirrad över dagens planer, men det visar sig ju hur det blir! ;)