Man glömmer så lätt, jag glömmer så lätt. Det där ständiga sökandet, frågor som bara tiden kan besvara, men man orkar inte vänta. Ett enda stort utforskande i ständig rädsla att missa. Leta utan att söka, svara utan att fråga. Fokuserar på det man inte ser, missar det man har. Strävar efter det man inte känner, blundar för det framför än. Kan aldrig stå still, rädslan av att stå på fel plats vid fel tillfälle har ett övertag. Önskningar man så detaljerat målar upp, missas av ett felande perspektiv. Är jag aldrig nöjd, kommer jag aldrig att finna trygghet och ro. Även det en fråga jag aldrig kan få besvarad förrän jag är där, om jag kommer dit. Finns inte ett lexikon i världen som skulle kunna bidra med förklaringar, av ett ständigt skeptiskt tänkande av undermenade synonymer. Metaforer utan trovärdiga liknelser, oandliga frågeställningar som aldrig sätter punkt.