Otaliga gånger har jag fått mig det tillsagt - du måste öppna upp dig. Släpp in och våga. Ändå står jag där, i ett hav av känslor men med en oförmåga att rasera min mur. Jag bryr mig, men ändå inte. Det är ju ett tillvägagångssätt för mig, en undanflykt och i ett förberedande syfte. Jag tappade min tillit i mig själv, men kunde inte finna något i stället för. Jag varken ville eller vill gräva djupare i det, tänkte att det skulle komma av sig själv. Jag glömmer att det hör till, att bli känslomässigt påverkad och sviken. Utan det kan man aldrig uppleva lycka eller just den där tilliten. Men likt förbannat blir jag påverkad, det går helt enkelt inte att undvika. Och visst finns det människor jag litar på gällande åsikter och sanningar, men att lägga över mig själv på någon - det går bara inte. Tänker att jag är självständig men det slutar alltid i en förklaring av rädsla. Tänk om jag lämnar ut mig och tappar all integritet - blottar och förlorar mitt skydd, min räddning som jag vet kan få mig på fötter igen. Att innesitta något ingen kan greppa eller få, bara mig. Samtidigt får det mig att undra, ska jag alltid leva i denna kupong?