Där har vi en del av mitt liv, den nyfikna och konkreta. 

Sen har vi det inre. Dem gånger jag faktiskt varit rädd, inte pga konsekvenserna i sig, men rädd för vilka känslor som skulle kunna komma att väckas i mig. Dem gångerna jag backat tillbaka för att undvika att bli påverkad. Men det jag trodde gick att undgå, var oundvikligt - att på ett eller annat sätt bli just påverkad. Jag kände saker som jag aldrig mer ville uppleva. Stängde av i en stor rädsla av besvikelse. Att tappa självkontroll och spräcka håll på den bubbla jag levde i. Blottad från den mask jag målat upp och radera den övertygelse jag präglat hos mig själv. Jag kunde bara inte låta det hända, jag var så fruktansvärt rädd för att tappa fotfästet, kontrollen - att falla utan att hitta något att ta tag i. Känna känslor jag inte kunde hantera eller kastas in i insikter jag inte ville erfara. Jag var aldrig hård utåt, tvärtom. Glad och sprallig, alltid tillgänglig, Alltid varit en riktig människokännare och otroligt sympatisk. Men även där finns en förklaring. Jag kunde inte förmå mig till att ta tag i mig själv. Jag bemästrade förmågan att se ett problem på mils avstånd, tog på mig det och ville lösa. Det var ett sätt för mig att uppnå glädje och styrka. Att kunna hjälpa alla dem som stod mig nära. På det sättet förhöll jag mig till problemlösandet men slapp ta itu med sådant som tyngde mig, jag vägrade helt enkelt att se. 

Men jag föll. Hårt.

Tog många år för mig att inse, hjälper jag inte mig själv kan jag aldrig hjälpa någon annan. Vilket var vad jag brann för. Det jag brinner för. Mina medmänniskor.