Vinden.
Domedagen anlände idag. KANOM, sa det. Nalkades rensning utan vinden, drabbades genast av rysningar så fort jag hörde ordet imorse. Hade helt förträngt den planeringen. Utvecklat någon form av fobi de senaste åren, något jag inte riktigt kan greppa. Händelseförlopp utspelade i mardrömmar om att det kan vara en av de värsta sakerna som väntar, dessutom med vetenskapen om att man inte kommer undan.. Och än är det inte över. Filmade min egna gång upp för stegen, glömde bort ljudet och mina uttryck samt tunga suckningar beskrev ganska bra hur jag kände över det hela..
Gör inte om det. Peppar peppar.
Undra om nostalgin skrämmer mig, eller om jag bara är rädd för insikten om att aldrig lyckas slänga något.. Min gömma blottas och jag tvingas ta tag i sådant jag lagt undan för att spara - men inte vill se. Anser nog att bara tanken på att "gå tillbaka" några år gör mig ganska motstridig. Förmodligen med det bagage jag bär, samt den kamp jag befunnit mig i de senaste åren. Grundreceptet för att lyckas ta sig ur, var just att - släppa det gamla och gå vidare. Vill inte repa upp något, känner det aningen obehagligt då första tanken är att råka falla tillbaka i något man försökt släppa.
Varför är så många handlingar grundade i något så diffust och ogreppbart. Ibland önskar jag nästan en begränsad tid för tankegångarna, jag drar dem alltid till nästa nivå.
Strävar efter att förstå, men vill inte ha svaren.