Tid läker sår, men sår ger ärr.

Pappa ligger i sin säng där nere, jag vet att han är vaken. Kan inte förmå mig till att ta mig dit, vi har haft en bra dag och kväll men nu börjar min natt. Det slutar aldrig att leverera och inte till det positiva. Jag ligger och tänker, undrar om det alltid kommer att vara såhär. Vet att inställning vinklar mycket men det har varit like this forever. 
Hände en sak inatt. Hittade något som påminde mig om en relativt nyligen dåtid. Jag vet att jag är stark men just nu kan jag bara påminnas av något som alltid kommer att finnas kvar. Något jag åter igen vill springa bort ifrån, men aldrig riktigt kommer att slippa till hundra procent. Jag borde lära, men det är för orealistiskt för mig, att förstå. Jag inser nu hur mycket jobbigare tankar är än ett kort agerande. Men kvarlevande minnen trasar sönder mer än vad akten i sig är värd. Jag ser det nu och det får istället vara något jag får minnas. Alltid. 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: