That gets me through the night.

I ain't gonna do what I don't want to,

I'm gonna live my life.

Jag står nog högre upp än vad jag tror. Är nog starkare än vad jag någonsin har förstått. 

Jag kan läsa det själv, från mig själv. Orden är inte längre så hopplösa och svarta. Dem är mest förvirrande men även små instick av pepp. Tar till mig mer av det som höjer än det som förr bekräftade mitt destruktiva liv. Jag är av samma grund, men det där är inte jag längre. Det sjuka utan hopp, hon som inte ville vara med längre eller såg någon utväg från där jag var. VAR. Känslan att kunna benämna det med dåtid är så oerhört skön. Jag kämpade länge, men nu har jag tagit mig ur det. Inser dock hur viktig min observation är och hur noga jag måste vara med latenta beteenden. Men jag lever och jag lär - idag utav de många vardagsproblem jag aldrig hade tid för. Att få skäll för att träningskläderna inte är upphängda på en ställning är för mig inte mycket mer än positivt. Jag är tillbaka, jag är verkligen tillbaka .