Finns något bra med att inte sova iaf, har jag hört! The best dreams happens when you are awake! Jajjamensan! 😏

Välfylld dag må jag säga. Lite diffus gräns mellan dag och natt då sömnen uteblev men ändå. Jag menar, upp i ottan och iväg till enheten, återbesök ni vet. Pratade om allt annat än någon himla ätstörning. Han sa att vi passerat det sedan länge, nu är det annat som sätter fokus. Tror att det varit än av mina mest givande samtal med honom. Han är så bra men för det mesta brukar jag ha koll på mina egna tankar och funderingar, idag fick han hjälpa mig att sätta ord. 

Iväg till näraliggande centrum, inhandla sista julklapparna - tror att jag fått med de mesta, peppar peppar! In en sväng hemma, ladda telefonen - åka förbi pappas hus och iväg mot bästa samtal med två av mina andra behandlare, då inte från Capio. Helg okej samtal där också, men föredrog nummer ett :) 

Just det här, men sömnen, har länge varit ett problem. Men tankar och bilder är ständigt i förändring - dock alltid av den hårda och mörka sidan. Jag tänker och jag minns. Min resa och allt som hänt, finner svar på nya frågor varje natt. Sådant som de senaste åren varit väldigt luddiga. Länge har jag varit förbannat och arg, över vad sjukdomen tog ifrån mig och lämnade mig kvar som. Jag vill beskylla, men slutledningen formas alltid till mig själv. Likt ett aktivt val, "jag valde att svälta mig" stämmer inte riktigt. Jag strävade aldrig efter att vara sjuk, jag ville bestraffa. Jag uttryckte något ohanterbart och jobbigt. Jag valde aldrig, styrde aldrig. Jag fastnade och fick kämpa för mitt liv, en kamp mot och med mig själv. Inte det lättaste, men jag gjorde det. Idag är jag inte längre arg, det må vara en resa jag inte önskar någon i denna värld, men det har bidragit med en viss insikt och lärdom. Om man nu ska hitta något bra av helvetet. Jag tar som till synes i tidigare inlägg - ingenting för givet samtidigt som jag tar livet som det kommer. Jag vill ju fortsätta leva och vara fri, men jag vet hur det är att vara på botten och kan nu relatera lite bättre om vad som är "fel" och "rätt" val här i livet. Jag har fått perspektiv och gläds istället för det jag har och fått. Aldrig mer ska jag låta mig fångas, aldrig mer ska jag stå som offer för den egna individen. Idag är jag frisk och stark. I det spåret kommer jag att fortsätta. Så tack och hej detta forna levnadssätt - nu entrar jag världen, och det med glädje och storm! ;-) 

Jag har vågat, jag har släppt och levt. Men även blivit sårad, lämnad och besviken. Stått kvar på ben som aldrig varit riktigt stadiga. Greppat något som inte funnits och svurit en ed som aldrig hölls. Jag har tagit steg framåt, stått stilla och gått tillbaka. Aldrig sätt något som förblivit oändrat eller hittat tron i något som aldrig sinat ut. Lyssnat på lögner utan trohet och bestigit berg utan syre. 

Jag må ha modet kvar, men muren av skeptisk anda sitter i. Det hårda som skyddar mig mot besvikelse och sunt förnuft mot naivitet. 

Jag tror inte förän jag ser, litar inte längre på objektet utan bakgrund. 

Jag låser dörrar som alltid stått öppna. Ändå slingras det in, jag är inte komplett - kommer aldrig att vara. Men något i mig har gått från flytande till fast. Det är hårt, det är svårt och nästintill ogenomträngbart. Men vissa lyckas. 

Ligger i sängen och inväntar en bra kväll med musik, vännens lillasyster har uppträdande på en skola. Har sätt henne förut så kan med både erfarna och sanningens ord säga att hon är GRYM!! Har sysselsatt dagens lite ljusare timmar med julklappshopping som bjöd på glögg och påspringande av en vän på bussen. En liten promenad på det med henne och in till pappa igen. Måhända att jag inte varit speciellt effektiv idag, men ändå ringat in det som stod på schemat! Well done there. 

Nu ska här packas ihop lite för efter uppvisningen sover jag hos mamma. Hoppas ni haft en bra torsdag :-) 

Fastän det så många gånger är så tydligt och till synes enkelt, känns det som en snilleblixt när man står där ett steg högre upp. Då man lyckats både greppa och hantera de verktyg någon försökte ge dig. Är för mig ständigt ett frågetecken, hur många steg som krävs i en process. Tålamodet tryter och jag tror att jag är på gång, när det egentligen bara handlar om en liten del av det långa loppet. Men jag lever och jag lär, måste väl ändå vara det viktigaste? 

Men åter till John blund, hoppades länge, men såg honom aldrig. Någonstans tillät jag mig ändå att aldrig släppa det där, att han någon gång skulle komma till mig och hjälpa mig att sova. Någonstans där i mina tidiga år förstod jag att så inte var fallet och här står vi nu idag - eller ja, ligger. Sömnlös. 

Ursäktar alltid oroade meningar med att "jag är van" håller inte alltid, de flesta tror att jag måste sköta det där själv, andra tror att medicinens tillvägagångssätt aldrig kommer att släppa mig. Vi får väl se. Men just för tillfället måste jag ändå berätta hur förjävligt det är att nätterna långa bara ligga stilla utan att få ro. Och snart ringer väl väckarklockan också, redan i tanken ökas pulsen av stressen att jag borde nästintill måste somna nu. Sååå

Godernatter på er :)

Jag är precis som du, tänker och minns. Går framåt för att sedan blicka tillbaka, känna det som satte spår. En känsla tar så lätt över, sköljer de ord man inte riktigt vet hur man ska hantera. Röra vid det som gav svar, även om det inte alla gånger var sant. Men sanning och verklighet behöver inte vara detsamma, bara sammanflätade. Vilket även ger en medföljd av förvirringens egna själ. Tolkningarna utgår från samma mening och punkterna hittar inte fram till slutet, där man trodde att nästa steg var stor bokstav. Det är enkelt men samtidigt så svårt, det går inte att förutspå - framtiden. En orohet eller rädsla sätter käppar i hjulet, där navar skulle styra och leda rullningen framåt. 

Jag tror att du satte stopp för att verkligheten gav svar men inte klarhet. Övertygelsen fanns inte där och nyfikenheten på hur det borde vara satt kvar i dig. På något sätt förstod du att teorin inte stämde överrens med din filosofi. Din personlighet kräver mer än ett inrutat imperie, du behöver världen och hela dess oupptäckta innerbörd. 

Trygg som otrygg kommer du aldrig att hitta de svar du söker, om du inte börjar leta i dig själv. Den enda rätta utgångspunkten är din egen och din väg måste du själv vandra. Det finns inga fordon som kan bära dig över till andra sidan, du är meningsfull och det är människorna värda att få veta. En dag kommer du att stå stadig och trygg, i dig själv. Jag kommer alltid att finnas här och hålla din hand. Men sökandet sker efter din kompass, våga hjärtat, våga. Du vet att jag tror på dig ❤️

Idag har jag backat lite, inte fallit men tagit ett steg tillbaka. Inte i det forna beteendet, utan i något annat. Förmodligen någon form av försvaramekanism, är rädd för att må bra - att det då ska tas ifrån mig och flöda över med besvikelse, ännu ett misslyckande. Jag vill känna, veta att det är verkligt. Min verklighet har alltid innehållit smärta, där får jag min association ifrån. Jag önskar bara att jag en vacker dag ska VÅGA leva.

Med en förhoppningsvis snart snarkandes pappa på undervåningen och sjukt bra musik från spotify (Europe) säger jag härmed godnatt! :) 

Lite trasig idag och tänkte skylla på det angående uppdatetandet. Gjorde stan igår men min kära vän, som vanligt tog vi i från tårna! Sjukt värd kväll och oj vad jag mådde bra, även om vi alltid skapar någon form av kaos. Startskottet gick av från en restaurang har lite att ta igen angående restaurangbesök och kvällen fortsatte med en lång runda på baren, pappa fick agera taxi men vi kom iaf hem hela denna gång, även om nattens bravader tydde på allt annat än just det, haha. Mådde som förtjänat idag, men fick frukost på sängen i följd av en sängliggande dag med avslut på gymmet och en god middag. Kvällen spenderades framför tvn och nu har jag åter igen intagit sängposition. Perfekt söndag. 

Gällande ångest och mående, är det väl aningen bättee nu - pepparpeppar. Visst att jag har mina dippar och känner mig lite tappad då jag inte kan få hjälp med det medicinsk väg, men skam den som ger sig, har jag hört. Jag har aningen svårt med att lokalisera känslan och hanterandet i sig, hur jag ska göra för att klättra upp igen, hur man reser sig utan att riktigt veta varför man föll. Men det är väl så ibland, snubbeltrådar finns lite över allt och allt går inte som

man planerat - antar att det är en del av livet. Det jag behöver är väl att finna de verktyg jag behöver för att inte falla offer för fler felageranden. Som vanligt antar jag livets utmaningar och kommer att resa mig även ur detta, jag bara vet det. Problemet är bara att tårar sällan räcker för att hantera problemet, jag ska alltid ta ut svängarna och straffa mig själv på hårdast möjliga sätt. Måste sluta med det. 

Jag lyssnade aldrig, idag kan jag ångra det. 

Varför, varför satte jag gränser? 

Jag ville inte, orden var varken menade för mig eller mina. 

En falsk trygghet tog mig igenom dagen, jag förlorade den.

Lät den försvinna för att ge plats åt det verkliga. 

Jag visste att det skulle göra ont, men jag trodde även att det skulle bli bättre. Ljusare och att med tiden skulle allt läka. 

Såren skulle vara historia och ärren blekna. Så fel jag hade, allt är kvar. 

Hann knappt avsluta innan jag satt på tunnelbanan igen, denna färd riktad mot psykiatrin. Ett långt samtal med både doktor och skötare, försökte lägga upp en behandlingsplan och fixa med mediciner, återfick en tidigare brukad. Känns både och, vill verkligen inte äta några mer läkemedel, men förstår även ta det i nuläget kan underlätta.. 

Dagliga mataffärs-shoppingen är avklarad och därmed dagens promenad. Nu nalkas middag och film. Mys mys. Peppar peppar 😊

Tjoho! Precis ätit falafelsallad, som jag tjatat och längtat efter det! Var hos doktorn med pappa imorse, tidig morgon utan dess like. Trötta som mossa somnade vi båda vid hemkomsten. Kommer bli rena springet på oss inatt, med tanke på hur vår sömn brukar vara UTAN sovande på dagen, haha. 

Har även blajjat runt på ICA och jag misstänker snart en avstängning, jag menar - när jag & pappa är tillsammans är vi ett väldigt kaosartad team. Dessutom råkade vi snatta med oss en pepparkaksform i fickan - hej samvete! ;) Snart kommer väl män i vita rockar att hämta oss.. Nej skämt åt sido, hur dålig dag man än har - får pappa en alltid att skratta!! 

Nu ligger vi i varsin soffa och väntar på att byggare ska fixa den avhuggna sladden som gick till spillo under dagen. Fick hela Hässelbys television att slockna. Typiskt! Men wordfeud håller oss sysselsatta ett litet tag till :) 

Ciao!