Det där skalet..

Det som var skrivet i sten, slutade i ruiner. De snöänglar man gjorde, slutade i tö. De gravar man bäddade, slutade i krimering. De fönster man längtade ut genom, slutade i krossat glas. Den spegelbild man granskade, växte upp till något annat. Den dröm man ville fortsätta i, slutade av en rington. 

Jag har vågat, jag har släppt och levt. Men även blivit sårad, lämnad och besviken. Stått kvar på ben som aldrig varit riktigt stadiga. Greppat något som inte funnits och svurit en ed som aldrig hölls. Jag har tagit steg framåt, stått stilla och gått tillbaka. Aldrig sätt något som förblivit oändrat eller hittat tron i något som aldrig sinat ut. Lyssnat på lögner utan trohet och bestigit berg utan syre. 
Jag må ha modet kvar, men muren av skeptisk anda sitter i. Det hårda som skyddar mig mot besvikelse och sunt förnuft mot naivitet. 
Jag tror inte förän jag ser, litar inte längre på objektet utan bakgrund. 
Jag låser dörrar som alltid stått öppna. Ändå slingras det in, jag är inte komplett - kommer aldrig att vara. Men något i mig har gått från flytande till fast. Det är hårt, det är svårt och nästintill ogenomträngbart. Men vissa lyckas. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: