Jag är precis som du, tänker och minns. Går framåt för att sedan blicka tillbaka, känna det som satte spår. En känsla tar så lätt över, sköljer de ord man inte riktigt vet hur man ska hantera. Röra vid det som gav svar, även om det inte alla gånger var sant. Men sanning och verklighet behöver inte vara detsamma, bara sammanflätade. Vilket även ger en medföljd av förvirringens egna själ. Tolkningarna utgår från samma mening och punkterna hittar inte fram till slutet, där man trodde att nästa steg var stor bokstav. Det är enkelt men samtidigt så svårt, det går inte att förutspå - framtiden. En orohet eller rädsla sätter käppar i hjulet, där navar skulle styra och leda rullningen framåt. 

Jag tror att du satte stopp för att verkligheten gav svar men inte klarhet. Övertygelsen fanns inte där och nyfikenheten på hur det borde vara satt kvar i dig. På något sätt förstod du att teorin inte stämde överrens med din filosofi. Din personlighet kräver mer än ett inrutat imperie, du behöver världen och hela dess oupptäckta innerbörd. 

Trygg som otrygg kommer du aldrig att hitta de svar du söker, om du inte börjar leta i dig själv. Den enda rätta utgångspunkten är din egen och din väg måste du själv vandra. Det finns inga fordon som kan bära dig över till andra sidan, du är meningsfull och det är människorna värda att få veta. En dag kommer du att stå stadig och trygg, i dig själv. Jag kommer alltid att finnas här och hålla din hand. Men sökandet sker efter din kompass, våga hjärtat, våga. Du vet att jag tror på dig ❤️