Jag såg dig idag också, du som varit en del av hela mitt liv men valde att kapa det för en känsla du inte kunde hantera, något handlande om mig men du sa motsatsen till mig. Kvar stod jag tom med ekande frågor som bara studsade mot muren du satte upp. Det gjorde och gör så fruktansvärt ont. Att inte ens kunna säga "god jul", någonstans. 

För länge sedan valde jag att stänga av en del av mig själv, den som tillät fripasserande människor. Ville någon nå mig fanns inget utrymme, jag vägrade att bli sviken igen. Jag var rädd och det sitter fortfarande kvar, ändå tillåter jag i mitt hopp och naivitet. Vilket jag i mångfald får ångra. 

I dess utsträckning är något som att bli dömd, ett av de bekännelser som tar hårdast. Att bara utav historia eller forna ärr förutspråka en personlighet och allmän svaghet, kanske till och med någon form av uppmärksamhetsbehov. Och visst har jag sårat, tagit många omvägar och snedsteg. Oavsett avstängda känslor kan jag känna skam och ömkan. Ångra mig men samtidigt försöka motstå fallen, man kan aldrig tillfredsställa varenda en. 

Men att fastna i en sjukdom och utveckla beteenden som inte hör till det normala - gör mig inte till en sämre eller lägre sittande människa. Jag har länge trott det om mig själv, då det är vad jag blivit lärd och sagd. Men då har jag även varit inne i allt det mörka, men min enda önskan var att undvika den verklighet jag inte kunde hantera. Många kallar mig feg och svag, att jag skadade andra i min omgivning, bäddade min egna grav och vägrade att växa upp. Men när man står där jag gör idag, lärt sig av det forna och bygger sig stark - men fortfarande blir dömd. Vad är det för mänskligt agerande i samhället undrar jag då? Som att journalen är ett brottsregister och jag kvarsitter många år av mitt straff. Det känns inte rätt och det gräver så djupa sår i den person jag nu försöker bygga upp. Det tog lång tid att inse att mitt agerande inte alltid byggde på min så kallade svaga personlighet. Jag är ta mig fan stark som tagit mig igenom och ur en hel del skit, det måste jag ändå få våga säga nu. Jag står som aldrig förr och det kommer jag att fortsätta med, oavsett vad omvärlden har att säga och tänka. Alla har sin rätt men åter igen försöker jag göra mig hörd. Jag är ingen annan än mig själv och jag vill få synas för den jag ÄR, inte den jag VARIT. Jag tänker inte tåla mer nu, tänker inte backa eller gå tillbaka. Idag tror jag på mig själv, idag vill jag leva och stå upp för vad jag tycker. Jag är minst lika viktig och värdefull som alla andra. ALLA är vi bara individer som letar oss fram, alla har vi rätt till en chans. 

Här och nu - vi, tillsammans.