Åh herregud.

Kan. Inte. Sluta. 
Så fort jag går och lägger mig är det som att en huvudbrytare sätts igång och öppnar alla banor som någonsin går att vandra via. Startskottet går och jag finner ingen hejd på det hela. Självklart är det orohet och negativt känslomässiga tankar som fyller mig. Sådant jag normalt sätt brukar kunna stänga av och omvandla till mindre stressande tankar. Mycket prat om det där att "stänga av" och visst är det något jag är otroligt bra på att göra. Så bra att de flesta anser mig okänslig och nonchalant, men det är bara jag som varken vill eller orkar med mer negativitet just nu. Varken i mig själv eller min omgivning. Jag har en tendens att vilja lösa och tar alltid på mig problemen, det som jag oftast förstorat upp till något de inte behöver vara. Dessa nattliga bravader slutar ofta med att jag måste ta "frisk luft" mitt i natten i ett försök att dämpa allt. Ond cirkel och jag förstår inte riktigt hur jag ska lösa det, som vanligt är det vid mina egna problem jag saknar lösning och förståelse. Orken tryter och tålamodet upprätthålls inte i rädslan av att misslyckas. Så vridet och vänt, alltihop. När jag förklarar kan jag beskriva vart problemet sitter, men jag vågar inte outa och belasta innan jag funnit svaret. Redan där sätter jag käppar i hjulet då jag inte kan be om hjälp. Osäkerheten förklarar så fint för mig att mycket av det jag känner och tänker är fel, så fel. Det finns ingen jag litar på så mycket att jag kan lägga allt mitt på deras axlar. Det finns några personer i mitt liv som jag verkligen älskar och utan eftertanke skulle sätta livet för, men att just utsätta dem för min typ av problem, det finns inte på kartan. Aldrig. Jag finner ett behov av att skriva av mig, men oftast i gåtor eller en viss difus del. Jag når aldrig hela vägen fram, de där sista stegen klarar jag inte riktigt av att ta. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: