18 and life

Ligger och lyssnar på "skide row - 18 and life" svårt att förstå att jag fyllde 23år igår. Tror att jag ligger lite efter där, såväl i mental ålder och i utseende. Jag och min vän pratade om det igår, att jag är där nu, vart mina vänner befann sig för flera år sen. Eller ja, jag har helt enkelt hoppat över ett par år. 
Jag blev sjuk när jag var sjutton, firade min artonårsdag på en slutenvård. Fick aldrig upptäcka det där nya med att gå ut på krogen tillsammans med mina jämnåriga. Skrevs ut samma år som jag skulle fylla nitton. Hoppade rakt in i en av mina längsta relationer och spenderade all tid med honom. Var fortfarande sjuk, men checkade av en hel del tid på alla studentskivor samtidigt som jag försökte ta ikapp skolan. Tog studenten och började jobba och samma år, innan jag fyllde tjugo - åkte jag till Australien. Insjuknade på rikigt igen och kom knappt hem. Året var 2011 och för varje månad berikades min journal med ambulansfärder. Jag kom inte ur min sjukdom och fortsatte manipulera läkare, åkte in och ut mellan enheter och psykiatrin. Började jobba igen i hopp om att få en vardag som kunde hjälpa mig ur. Dock var det knappt att jag fick jobba, hade otroliga mängder kläder på mig för att dölja det magra, och med enbart vilja jobbade jag 4-6h/dag. Sa att jag parallellt fick hjälp med min ätstörning. Jag klarade mig inte ur anorexin för en suck. Jobbade min sista dag 27/12-11-2012 
Försökte hålla mig över ytan, men sjukhusbeaöken blev allt tätare och jag blev åter igen inlagd, på psyk. Iväntan på plats för ätstörningsenhet. Fortfarande gravt underviktig lyckades jag ta mig ut lagom till julen, parallellt hade jag börjat åka till en annan arbetsplats. Vägrade släppa det där hoppet om att jag också skulle få fara normal - jobbet gav mig just det, glädje & hopp. Men som sagt.. 
Helvetet bröt redan ut vid nyårsafton och där började nästa resa. Jag kände ett sådant förakt gentemot slutenvården nu att jag vägrade. Fick gå några samtal här och där, tillslut hamnade jag på psyk och försämrades rejält. Jag vet inte hur många gånger läkarna fick förbereda min familj på att jag förmodligen bara hade 1-2dagar kvar att leva. På våren var jag så svag att jag inte ens kunde få upp bildörren. Jag var så trött, ett tag kände jag att jag heldre ville dö, jag såg ingen vändning i något och gav upp. 
Men något vågade jag hoppas på, eller ville det ge det en SISTA gång, annars hade jag bestämt mig att lämna jorden. 
Åter igen sa dem att jag skulle dö och jag skrev mina avskedsbrev. 
Kom in på enheten den våren, med en knaper start då min kropp var så misshandlad att kroppen var ovan vid näring och det ville inte rikigt stanna kvar, läget var kritiskt och livshotande. Jag kämpade, gav mitt allt. 
Men nu, efter ett år av kamp tog jag mig ur och fick fira julen med utgång (det sistnämnda för första gången samma dag som födelsedagen!)
Så ja jag ligger efter en aning - men tar igen den nu! ;) 
Tittade på mina ben nu på kvällen och ja, vad ska man säga? GO HARD OR GO HOME

Det bästa med de här såren är att de på vänstra benen är från 3mån sedan och det på höger är väl från kanske 1-1,5måm sen.. (Bilden tagen i denna sekund) SNACKA om att gå ut hårt!! 

18 and life You got it
18 and life you know
Your crime is time and it's
18 and life to go

They say he loved adventure, "Ricky's the wild one."
He married trouble and had a courtship with a gun.
Bang Bang Shoot 'em up, The party never ends.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: