hejhopp..a lopp!
jag är hemma och är även idag helt off i hjärnan. både mamma och pappa förljde med till SCÄ imorse, men ingen fick vara med på samtalet, hah. stackars pappa som har så himla svårt att gå upp på morgonen så fick han ännu en tidig otta agera taxi. dock vet jag inte riktigt varför de inte fick följa med in, eller vara med överhuvud taget.

hur som haver. överläkaren hade pratat med Capio angående väntetid, rotation och möjligheterna för eventuell plats. dem skulle ha en konferens på torsdag där de "samlade ihop" alla nyinkomna ansökningar och kunde därför inte ge varken mig eller överläkaren ett svar innan dess. men hon sa att jag med största sannolikhet kommer att prioriteras .. eller vara en av dem som prioriteras. pepparpeppar. kommer alltid finnas dem som är både bättre och sämre.. men ja.. det finns inte så himla mycket mer att göra innan torsdag kväll då jag förhoppningsvis kommer få ett samtal - som jag måste se till att svara på för en gångs skull..

det känns jäkligt mixat allt. både rätt och fel, bra och dåligt. att under bara några veckor, tvingas göra en radikal skiftning i psyket och acceptancen angående att lämna bort hela sig själv i händerna på dem människor och ställen man sprungit mil ifrån allt för många gånger. Att nästan kämpa gärnet för att skaka hand med sin största rädsla och en plats man aldrig mer ville befinna sig på. tar ut sina absolut sista krafter för att verkligen dra åt sig den del man fäst vid ankaret och aldrig mer velat vara nära. aldrig bemöta. aldrigaldrigaldrig dra upp. dra fram. frontas mot.

vad händer om väntetiden är för lång även där? faller jag ihop blir det sjukhus och därifrån vidare till psyket. "där kanske det går liiite bättre än hemma. mat och näringsdryck plockas fram sen är det upp till dig att äta." sa överläkaren. jaja, tänker jag. upp till mig har det väl varit hela tiden..?? och tillgång till mat och ND har väl allt annat än lyst med sin frånvaro när det kommer till tillgångar. men jag förstår såklart att även där skulle det bli tvång, i annat fall sond. men herre.. vad snurrigt allt blev nu.

en viss del av mig pustar ju ut för att jag inte är inlagd. eller vet om det ens finns plats. men samtidigt säger en annan del att energin är slut nu.