..and I did it. jag ringde. dem längsta fyrtiofem minuternas väntan på kopplat samtal i mitt liv. stel som en päronsplitt med stammningar likt första skolframträdandet - fick jag fram ett svagt men rent "OK".. jag säger okej. och det känns hemskt. och jag har kårar som reser sig likt en rädd igelkott. jag är det maxade - LIVRÄDD.

om någon månad kommer jag svära och skrika åt mig själv, hur fan i hela havets stormar kunde jag vara så dum?!
men plus några månader på det kanske jag är lycklig och tacksam. det här är sista gången. aldrig mer sen. aldrig.

men.. HEJ KAMP.