solen är här och det med glädje, säger man och så går solen imoln..

hur som haver. tog sovmorgon och försökte äta lite yoghurt till frukost. vill verkligen nu. trotsade min tlfnrädsla och pratade lite i den, sen gick mor min och jag ut på en promenad. pratade om allt mellan himel och jord. uppskattade det massor, och uppskattar mamma så mkt.

pratade som vanligt lite om anorexin. hur jag ska ta mig ur helvetet, när och var. känner en känsla jag inte gjort på länge. kämparglöd. allt har bara varit som nollställt för mig. kännt ett sånt tryck över axlar och bröst. väldigt kvävd.

som att alla i desperata försök att hjälpa mig, glömmer att lyssna på mig. som att jag blir påprackad massa hjälp som jag inte kan ta emot på grund av just den känslan - att vara kvävd. sen blir det till att det i andras öron och ögon blir att jag inte vill. att jag bara jobbar emot. osv.. det är inte så, men nej jag kan inte ta emot någora verktyg om det fortsätter såhär. jag vill börja själv. om jag skulle få bestämma helt själv,

 

skulle jag vilja gå kvar på öppenvården för vägning och matschemaplanering. gå till min braiga psykolog och börja äta själv, lite i taget varje dag. men utan att vara instängd på en enhet - jag blir bara sjukare där. instängd i en miljö som bara handlar om ätstörningar, fusk och trassel. jag vill kunna vara ute i det sociala. sen när jag kommit en bit kanske jag vill gå på "IDUN" för den där sista spurten. nu har jag tänkt, och jag vet vad jag vill och hoppas och vet att jag är stark nog att klara mig ur detta.