För många tankar, för få beskrivande ord. Formuleringarna vinner inte min övertygelse och känslorna stämmer inte överrens. Virrvarret är ett faktum och mittpositionen är min. Metaforer finner bara förståelse från mitt perspektiv och övergripande texter visar det djupa men döljer det finstilta. Skrift är min självklara form, men när inte ens orden kan bädda in mina mentala demoner blir jag transparent. Tom och bortkopplad, obetydlig och hjälpande blickar fortsätter bara rakt igenom. Jag famlar i mörkret och sträcker mig efter något som inte går att nå, allra minst hålla fast vid. Det vinglande trädet ger mig ett till synes skydd mot regnet, tills blixten slår ned och jag står ensam kvar, blottad igen. Jag funderar på om detta har med livets gång att göra, ett snurrande hjul som gör en ännu mer förvirrad för var varv man springer, det accelerande tempot utan slut. Är det så det är?