Sämst start på veckan.


Bra D. väldigt bra. och smart. imorgon skulle det ha gått en vecka, klarat mig en helt vecka. övervunnit ångesten. men icke, såklart. idag sprack det, idag låg jag på golvet. idag förstörde jag ännu en dag med skitångest.

igår då. perfekt kväll med vännerna. sen då? ja, för att göra en lång historia kort;
skjuts hem. SMS. panik och tårar. snyftningar under hela resan och med suddig blick titta ut i kalla decembernatten. komma hem. mer sms. en mamma som inte riktigt orkade mer och gav upp i en två sekunder. ihopfallning i snön. frusen kropp och salta droppar nedsjunkandes i snön. ett telefonsamtal till pappa 00:25 på natten. tappra steg till parkeringen. en ny ihopfallning. pappa ut ur bilen, mamma springandes i morgonrock. lyfta upp. gå in, prata. trösta. försöka få in lite förnuft, ge en förklaring. två vuxna röster i ett samtal jag knapppt kunde höra. ville, orkade, förstod. vad händer nu? vad händer nästa gång. måste det bli en nästa gång ?

ta sömntablett och sova. försöka. vakna på morgonen och vända upp och ned på på dagen. manfåraldriggeupp.

Jag börjar i alla fall bli bra på att göra pannkakor.





och jag säger det åter igen, förlåt.


vad hände egentligen igår? jag vet inte. var helt säker på att dagen skulle fortsätta bra. jag och pappa var ju och tittade på brorsönernas luciatåg, hur fint och mysigt som helst. efterfika med glögg och jag fick hjälpa till att göra våfflor. sockerkakan tog för lång tid tyckte J. pepparkakor lades fram och sylt till det andra. russin till glöggen och koppar till kaffet. mörkt utanför men lysande glimtar ur barnens fina ögon. varmt sälskap och skyddande filtar.
allt var bara bäst. precis som en Lucia ska vara.

dagen innan fotade mamma mig. min kropp där mina tatueringar sitter. hon sa att mina armar inte så bra ut. de kommer gå av snart. jag vet, sa jag. jag vet. jag tittade igen och jag såg något som jag för en gångs skull inte tyckte var överviktigt. eller normalt. jag tyckte inte att jag var tjock. som jag idag, en dag senare - tycker att jag gör. enbart för gårdagens spyor, dagens svullnader. jag glömmer så lätt att dte inte har med storlek, antal kilo eller bild att göra. min bild - som måånga säger är skev.

sen tryckte mamma upp en bild under näsan på mig. min Lucia för tre år sedan. SO WHAT?! jag var sjuk. jag är inte där idag. jag är inte frisk, men jag är inte SÅ JÄVLA SJUK. jag ligger inte med en skavande slang i genom näsan. är inte sängliggandes i skavande XL nattlinnen. har inte blont hår eller utmärglat ansikte. året är inte 2008 och läkarna är inte oroliga för mitt hjärta, puls eller blodtryck. VARFÖR I HELVETE gå tillbaka till det ?!

jag kommer alltid vara rädd. jag kommer aldrig att glömma, sluta känna eller påverkas. jag stragglar mig fram på bästa sätt, och nej - jag mår inte bra. men jag skiter helt förbannat jäkla skitmycket hur det var för tre år sedan.
ja, tänk om dte händer igen. tänk tänk tänk. det finns inte. skulle jag väga 35kg och må som jag stundtals gör, ja - då skulle jag låta det gå ner till 25kg och somna in under det förbifallande koma jag borde ligga i. och jag vet att man inte får skriva såhär, eller tänka. jag vet att jag måste finnas kvar att det är egoistiskt om jag inte skulle göra det, jag måste ju ge tillbaka av allt det jag fått. och det ska jag. men snälla snälla snälla. oron är svår att rycka bort. men jag kommer aldrig vara där igen, aldrig slänga mig ner i det djup jag befann mig i för tre år sedan. TRE ÅR SEDAN. ingen evighet, men det är fortfarande DÅTID. jag kan bara göra något åt NU. ni med.

förlåt.
ett starkt ord menat. sex bokstäver jag menar från min djupaste grund. jag  ber om ursäkt för alla skärvor jag slipat er med. från den kropp jag än gång krossat och de bitar jag vässat. alltid - förlåt.



deds.

saknaden


goder kväller på er .
aningen stressad men det får vara så nu, hah. nätter utan sömn brukar jag klara, men dagar som denna som kommer fortsätta in på långa tickande morgontimmar. det vet jag inte om jag är bruk för. men vi kör ändå.


vet ni vad jag är nu? jag ska berätta. trött, frustrerad, ledsen, arg och ångerfylld. ett hjärta skriker efter hjälp, omplåstrande skepnader i form av klumpar som kan fylla den tomhet senaste stygnen tog med sig vid rycket. det man gjorde snabbt, utan att tänka. intensivt men kort. dra snabbt. jag tänker tillbaka. långt tillbaka.
åren som passerat och det jag missat och förlorat.

det sägs att de verkliga vännerna stannar. men vad hjälper det när man sårad och tom står kvar efter någon som betydde allt och lite till. där man gärna ville fortsätta i alla berättelser och sagofigurer. aldrig se det verkliga eller tvingas tillbaka till det som inte är tecknat. det spelar ingen jävla roll. för jag TRODDE. anförtrodde mig. ville. LITADE. fanns där, till och med användes det ord jag aldrig kan säga. inte på svenska. knappt. det är så stark.

men så var det bara. borta. BORTA. mitt allt. tomt, lika tom som jag är nu. förblev den plats som alltid stått som stadig punkt. jag kunde intr tro det, kan inte. och varför. VARFÖR försvinner något så betydelsefullt.
maktlöshet, rädsla, vilja att finnas och hjälpa till. vände till motsatsen. den plats ingen fick vara på. i skuggan. allt tack vare en ätstörning som fängslade mig i klor jag inte kunde bända upp. jag vill inte längre.

jag hinner inte skriva mer nu. men den smärta jag känner. den klump och det slag som format en grop. det går inte att beskriva. men saknaden, den är värst.
jag kan inte sakna såhär längre. varör varför VARFÖR hände detta?



våra.
händerna som blev ett. jag.kan.inte.andas. orkar inte. vill inte. inte utan det jag hade. förlorat, allt.



förlora aldrig hoppet. never.



jag undrar ofta. OFTA. alltid. varför det är som det är. varför jag fick en diagnos som sa att jag var sjuk. samtidigt som min behandlare inte ser det som en sjukdom. jag blir förvirrad över min egna dubbelmoral. ångesten över att inte kunna ha kläder, inte vilja köpa nytt. samtidigt som det gnager, säger att jag är TJOCK.
tjock, det är bara ett ord, varken negativt eller possitivt. fysiskt överviktig kan vara något man bör agera vid. lika så fysisk undervikt. kroppen vill vara där i mellan. det som blir fel är att kroppen inte kan andas. inte leva.
inget annat. rätt och fel är så mycket mer. jag förstår inte det. jag har fullt upp med tankar som säger att mina ben ser ut som EKstammar som är påväg in i sitt tvåhundrade år. som för forskare bara är stoltsamma stunder för räknade ringar. jag tolkar det som ... jag vet inte vad. men jag har bara fel, så fel.
jag är inte sjuk, men jag har ett problem. matproblem och en störning som säger stopp i mitt liv. ätstörning. det kan jag gå med på, det är ju så. men "sjuk". nej herregud. ge mig antibiotika. ge mig något som stoppar mer än ord som säger att JAG, den egna individen, är den enda lilla skit som kan göra något. den skit som motverkar.

jag blir galen på det här. men får ändå aldrig ge upp. jag har velat. jag har försökt. sätta stopp. varit egoistiskt inriktad om att avsluta mitt egna liv för att min styrka förtvinat. men nu är jag starkare. nu får jag bara inte ge upp. jag måste inse att det finns så mycket mer att hämta av detta så kallade liv. jag vill ju LEVA.
tjugoett år inom tjugo dagar. snälla. jag ber dig ångest - låt mig få vara. snälla. bara för en dag. låt mig få känna verklighet.





det där med mjölken


hej hopp flopp !
har varit lite mer social ikväll, om det så bara har varit i TV rummet. heh.. patetiskt. men det 'är ju faktiskt det som är "allrummet", vilket blir min ursäkt för att slöa. ja, man får det ibland. slöa utan att gömma sig.. YEPP PEPP.

jag har i varje fall redan hunnit med min första mjölk. (yes, två koppar är standard. med en sömnis i mitten). värmd mjölk var några kvällar sen, vilket tyder på att de inte har varit så bra.. men nu ikväll, då är det bättre med mig. då vågar jag "tillåta" mig den där mjölken, trots att det är så sent och det enda jag ska göra är att sova.. pepparpeppar. och nu förstår jag hur många tankar går. vad innebär en bra dag för mig, som leder till att jag "tillåter" mig denna nattliga procedur. innebär en "bra dag" för mig att inte äta för att nå denna tillåtelse? men nej ni. det finns så mycket mer än så.

men utan att ' ursäkta mig' kan jag ju försöka förklara vad det innebär;
först och främst, ja - att inte spy. men också det där med hela dagens innehåll och mående. däribland ångest och händelser. mår jag dåligt har jag svårt att tillåta mig, inte bara mat, utan även sömn. min mjölk hör till denna nattliga rutin, nu är det dags att sova. ett bra avslut på kvällen. vill jag inte sova hoppar jag  ofta över sömntabletten och ligger vaken. ibland slår ångesten död på sömnisen och jag ligger som en torktumlare i sängen ändå. jag kan helt enkelt inte ge mig själv något alls. eller jag och jag, ångesten blockar. men nog om det.

ikväll ska vi skita i ångest och alla dess innebörder. klockan tio är det en sömntablett, mer mjölk och stänga av datorn. vakna upp om måånga timmar till en ny dag. som för i övrigt också ska vara bra! hela veckan ska vara bra!

Det enda jag kan göra är att försöka.
stå upp. resa mig.
kämpa.

gör det ni med :) sov bäst sen !

what ever it takes ..


tjoho ^^,
jag vet inte riktigt vad jag ska säga längre. jag kämpar men känns som att jag alltid faller tillbaka till detta golv.
så vi släpper det för nu. planerade för i övrigt att bara ligga i sängen idag. har behandling halv två och var så nära att ställa in det. det finns ingen ork för det idag, men det dåliga samvetet växte likt en tsunami redan efter första signalen. jag la på. och nu måste jag ta mig dit.


imorgon ska denna ångest vara lättare, det har jag bestämt. ser fram emot helgen, vill att dessa sista veckodagarna ska gå snabbt OCH BRA förbi. om det så innebär att jag ska sitta här som ett äppeskrutt och invänta lördagsmorgonen och välkomna helgen som för oss in i andra advent. jag är så negativ, men jag vill ju inte det. letar så djupt efter något som kan leda mig framåt. dra upp mina gipor istället för att bara vara stuprörets brunn för salta tårar. jag har sagt det så många gånger nu, säger det igen. DET ÄR NOG NU. lite glädje, lite upp - led mig ..






att lyckas och misslyckas.


ett hjärta brevid de svarta siffrorna i almenackan, det får jag klistra dit om jag lyckats med dagen. att läsa mellan raderna ger en hint om vad det betyder, att inte kräkas. men är det att klara av dagen och vad innebär det för mig. att våga eller orka stå emot. äta och behålla eller ta två steg bakåt och låta allt vara, i räddsla och förtvinad ork om att spendera ännu en natt över toalettens cirkulerande vatten. när jag inte längre orkar, inte kan stå ut med det innuti, när min påtryckta förklädnad av det äckliga monstret i huvudet inte längre lurar mig. är det att misslyckas?
är skammen välförtjänt och benen kapade bara för att jag som många andra försöker springa ifrån mig själv, orientera mig till snabba lösningar och genvägar för att slippa det strypgrepp mina egna fingrar nyligen fattat om min hals, i en kränkning mot mig själv för att väcka liv i de tankar som aldrig får ge vika, men heller aldrig kan höras.

är cirken sluten i ett täcken av ondhet. eller är vägen öppnad men att jag inte tror på ljuset i osäkerhet om att vägen inte är avsedd för mig när en hjälpande lampa sköljer mig med en våg av besvikelse. när det bara sken av ström.





med blicken i backspegeln och tårar längst kinderna.


överröser med bokstäver, ord och meningar nu. varför, tårarna räcker inte till längre. det måste ut. jag är bara så ..trasig. kom precis in i huset, slutade jobbet klockan tre. ställde in bilen i garaget. nyckeln fastnade i porten, för andra gången. kämpade och slet - fick inte, får inte ut den. det blev för mycket.

stängde av motorn, men inte radion. lyssnade för första gången på pappas inställda vinylkanal. julsånger. började gråta, sminket rann ut som en haloweenskapad skräckfilmsclown, invändig spegelbild.  min darrande kropp tillsammans med den snedvinklasde bananhukade kropp jag en gång har, gjorde att understa revbenet på vänster sida slog emot höftbenets översta del. jag satte handen emellan det som stöttes. där satt jag. gråtandes i en bil, i ett mörkt garaget. vinden ven och träden tätt intill piskade sina grenar i stenbetong väggen.
efter ett bra tag och många låtar senare fuktade jag min tröjarm och rättade till clownmåleriet under ögon och kind. lämnade kvar den droppande nyckeln som fyllt bägaren lite för mycket. ett djupt andetag, nästa lås. vrid om. stärk rösten, ett glatt hej till lillebror + tjej i soffan. gick upp på rummet - stängde dörren och sjönk ned i sängen efter ett urhopp från arbetsbyxorna.

Det är inte lätt när det är svårt. Nu är det förbannat svårt.



gammal bild från augusti förra året. när jag var tvungen att klippa av mig håret ..



vem är jag.



när natten gör mer än att bara skifta färg. när lycktor tänds för att göra det sovande ögat medvetet om utelivets andetag. då ljuva drömmar förs bort med vinden för att lämna plats åt gnagande demoner och ovälkomna filmer. oavsett hur många lock som stängts finns det alltid någon som ser, iaktar. men du försöker. gör ditt bästa för att finna ro i det liv du ska kalla ditt, som du delar med så många, alla, allt.
vem är det som säger att natten alltid är svart och dagen alltid vit. när din ljusa dag är mörk rakt över jorden. vem säger vad som är rätt och varför uppstår disskusion i ett anseende du så säkert vet stämmer. vem skriver facit och vart sitter stämpeln på orginalet. kan du vara säker på något alls. ?
vad är sanning och vad är det som gör att den är bäst. vem berättar lögnen och hur ska vi skilja på hjälpande eller skälpande.  väl menat eller motsatsen.
och när vi kommer till individen själv, själen och den egna människan. JAG, egot. som både ska vara början och slutet på något eget. något som av kött och blod får en chans under ett par år att utforma något på den mark vi inte visste skulle finnas, inte vet hur länge den går att stå på. andas. leva. finnas.
alla olika försök till inmatning om skapelsen, uppståndelsen och vad som är värt att anförtro. ett intro, en vers och en refreng. en sista mening - valet är ditt. mitt liv, jag får bestämma själv. ska jag leta eller bara hitta på. besvara frågan som ställs - vem är jag?.







FEM dagar.


och så har vi fredagen då.
Idag vaknade jag där borta åt tjotaheiti. inte jättejätte tidigt som vanligen när jag inte sover hemma. åkte hemåt vid halv två och tog en väg som jag aldrig minns att man kan ta - mycket snabbare går det till och med! hah.

kom hem och skulle möta pappa för fika. gick inte som tänkt då jag huxflux kräktes. en gång, två gånger. tre. aldrig tar det slut. eller jo, men sen var det igång igen. mamma kom hem tidigt från jobbet, samtidigt som pappa plingade på dörren med min fina jacka som vi köpte igår. två minuter senare kom lillebror hem från skolan.

där satt DE. hela familjen och fikade. cappucino, hembakade kakor och runda bollar.
där låg JAG. ensam på toalettgolvet och spydde. kom ut och sa hej, sprang in igen.

FUCKING JÄVLA HELVETE ÅNGEST - DRA ÅT PIPAN. JAG VILL INTE HA DIG HÄR MED. ALDRIG. NEVER.

FÖRSVINN !

GAAAAH. G.A.L.E.N.

har åtminstone varit utan kräkningarna sen i lördags. fem dagar. alltid något.



olika beteenden .


hej hopp hallå !
kom preciiiis innanför ytterdörren [samtidigt som mor min] med en kasse i handen. julinhandeln med pappa vart inte jättelyckad då han alltid fastnar.. hah. men en dryga två timmar var vi där, även om han försvann sins emellan.
nu sitter jag och smaskar på en gurkflupp och mamma gömmer julklappisar där nere, innan lillebror kommer.

jag och pappa pratade lite på vägen hem. jag har fått så himla mycket tvångstankar nu att jag inte kommer någonstans. han liknade dessa med mammas lite kontrollbehov och ett EX:s skrockfullhet. jag sa, inte samma.

Tvångstankar; du måste göra det här, NU. behöver inte vara samma sak eller ens liknande. det är bara något som floppar upp på två sekunder. EX. gå på den där fläcken, annars... ja annars vad? kan du inte sluta tänka på det.

Kontrollbehov; upprepade tankar om att du måste vara den sista som kollar eller åtminstone vara den som har översikt, den som har ..koll. EX. alltid sist ut genom dörren. alltid kolla att porten är låst. alltid ta ANSVAR.

Skrock; något av en "skröna". en sak man lärt sig att "så får man inte göra", det betyder otur.
EX. inte gå på A-brunnar (om så vore - knacka tre gånger i ryggen), inte gå under stegar eller lägga nycklarna på bordet. akta dig för att krossa speglar = sju års olycka. osv..

pappa tyckte dessa tre var samma sak. jag tycker att det skiljer sig. jag har extrema tvångstankar och lite skrock (nycklar och A-brunnar). men mår inte hur dåligt som helst av att de 'inträffar'..

vad tycker ni ? har jag fel ?..


bur som haver. sista närmare timmen satt pappa på en bänk, hah. tror att han var lite uttråkad när han själv inte riktigt kunde gå in på Claes Ohlsson eller hitta något som PANGBOM stämde överrens med inköpslistan.
jag köpte ett litet paket till honom, som "tack för att du följde med", för det är han värd. det var snällt :)


pappas paket! se om han kommer ihåg att öppna det ikväll, hah..


att skära i sin trasiga kropp.


vad ska man säga. jag finner inte alltid ord, inte ens till mig själv. sådant som kan förbli tyst utan att någon behöver förstå eller svara. men allt är tankar, känslor som inte går att beskriva om man så letar på den djupaste grunden. man måste gräva, om ens det. det är svårt att ta bort betong med vita fingrar, spade kan man inte bära. man orkar inte.
aldrig finner man kraft eller energi till att orka. göra något över huvud taget. det tärande man utsatt sin kropp för, det tar ut sin rätt. det tryck som ligger på ens redan bärande axlar - det som ständigt dras mot jordens mittpunkt. starkare än gravidationen.
hur man varje dag måste kämpa för att inte skada och göra illa sig själv, sitt psyke, skal eller själ. det man har. samtidigt som man ber om plåster, hjälp att lappa ihop alla trasiga bitar man skärt sönder. de bitar som behövs tillsammans, skapa den helhet man inte riktigt förmår sig själv att finna, den som inte finns. men att varje dag gå upp i ringen för att slå bort en del av sig själv som vill fortsätta skära. den del i huvudet som skriker att man inte är värld ett piss. varför. ? varför i hela jäkla universum skulle man inte vara värd ett enda dugg? är man ens värd att straffas då, inte bättre att låta helvetet som finns inom en fortsätta att härja? jag blir knäpp på allt. ALLT.
för att jag förstår inte ens mig själv, den person jag borde känna bäst. och det finns ingen energi i världen som gör att man opåverkad kan slå slag efter slag mot sig själv. VARJE JÄVLA DAG.

en kamp någon satte en diagnos på. en kamp som finns inuti. en kamp ingen riktigt kan nå. vad är nästa steg?
ducka eller slå. ?

jag vill ju bara vara den där tränande GLADA & ENERGISKA unge jag alltid varit ..




Smutsig, äcklig. FAIL helt enkelt.


Jag skulle aldrig ha sagt som jag gjorde igårkväll.
Jäkla pissdag, jäkla pissdag kropp, jäkla pissångest och jäkla PISS ALLT.
Ni vet när hela kroppen, huvudet och hjärnan skriker en mening med ett bestämt NEJ involverat.
De där gångerna när huvudet förstår precis allt UTOM det lillalilla order NEJ.

Well. Så gjorde mitt huvud idag. HELA DAGEN. Känner mig så fruktansvärt ÄKLIG, TJOCK och ÅNGESTFYLLD. Vaaad ääääär deet hääär?! SERIÖST.

 Sitter i mammas säng, i mammas morgonrock, med min jordgubbehandduk över huvudet och axlar. Är ren på utsidan, litelite renare på insidan. Men fortfarande smitsig. Så in i vasken. Här kan jag sitta med min nedra kylklamp pch se ut som en knubbig liten kamel med jordgubbehandduk över huvudet. Jävla dag. GAH.


I need ..





. ▼ † thats not my name .


 den nätta skuggan av den tid som smidigt rinner ur mina händer. försvinner förbi runt hörnet i mörka gränder. regnet tvättar bort de små korn som kan finnas kvar, forslar de vidare till brunnar och pölar.
de pressas mot min hud, oslipade stenar. lämnar märken ingen kan se, svidande blödande rispor som strimlar min själ i bitar. sakta med säkert. sladdrande bitar av ett forna jag, instabila utan styrka. vindpustar vänder kursen, ilningar susar genom kroppen i skrikande fenomen som fyller det skal jag bär runt på.
en ständig kamp mot stormen, den ska inte då ta mig med sig.






tragiskt .


hit me, Im already down.

sorgligt, så sorgligt.
tittar bara på klockan. väntar och längtar tills klockan nio eller tio. båda går rätt bra.
halv tio - tio får jag ta mjölk och sömnis. sen är det bara att invänta nästa dag.
hoppas på att den kanske blir bättre. precis samma visa varje dag. S U C K .


förlåt mamma .


jag som så innerligt försökte rädda denna dag,. göra något bra av den, fortsätta dagen med min bästaste mamma. en riktig myskväll med TV, godis, gurka och te. men nejnej. såklart inte för mindel. STRAFFA.

förlåt mamma. förlåt. jag önskar att din dotter var någon annan än jag. att du slapp detta elände. förlåt.
och FÖRLÅT att jag förstörde din fina kväll .. åh. mamma..



SKÅL.


SKÅL ! ..med två koppar mjölk. SMAKLIG MÅLTID ! ..med sömntablett.
men lyckas inte somna, ändå. börjar få lite kalla fötter inför morgondagen. nervös inför maten, framför allt. vet att även om jag tycker att jag är "duktig" kommer de andra tycka att jag äter som en myra. kanske tjata, kanske bli oroliga. jag vet inte. det är just det som är jobbigt, jag vet inte. är alltid öppen om någon frågar, men av hela detta gäng vet jag inte ens om hälften vet om anorexin, även om de antagligen kommer märka att jag har en ätstörning. uah, jobbigt.

jag blir trött på det, jämt och ständigt ska röster sabotera mina roliga saker. normala saker människor bara tycker är roligt. varför måste jag tycka att det är jobbigt, oroa mig för att en sådan simpel sak som att äta ska bli svårt och smärtsamt? gosh.   ..vill ju bara vara normal. frisk. kry. stark. leva livet. sluta oroa sig om all jävla mat!

till råga på allt är första stoppet efter färja nummer ett, lunch på en pizzeria. wihoo. fuckfuckfuck. kommer ju inte äta någon pizza, men bara att sitta där inne.. känns som den ultimata starten på denna resa, även om jag ska försöka vara possitiv. nu. åh.              jääääävlaaaa heeelveeteees åååånnnggeeeeessssst. gå och skjut dig.




skynda skynda.


goderkväll allesammans!
sitter med en jättejättevarm kopp mjölk och har precis tagit en sömntablett. ska läsa ut de sista sidorna ut boken fort nu, så att det inte blir något 'överslag' på tabletten.. tänkte bara hälsa godernatter på er alla, så berättar jag om dagens äventyr imorgon :) kanske innan jobbet om ni har tur, hah ;)

hur som haver, lite snabbt (medan fingrarna ändå går). det är inte ofta jag missar när klockan slår 11.11 eller 22.22, speciellt inte det sistnämda. utropar alltid till de som är nära att önska sig n¨ågot. vet att man inte ska säga vad man önskar sig, för att då slår det tydligen inte in. men strunt samma. senaste gångerna, ett bra tag nu. har jag haft samma önskning. man kunde ju tänka sig att det är att bli frisk. men nej. det är att kunna äta mer normalt, eller på ett bättre/normalare sätt. och livsmedel. jag vet att det inte gör mig frisk. men det jag vet är att sjukdomen tar låååång tid och under all denna tid ser jag hur illa jag gör alla. jag önskar att jag kan (utåt sätt) kunna äta mer normalt för att inte alla ska ta sån skada. så kan jag kämpa med det egentliga problemet by my self. det får ta den tid det tar. även om det gör ont i mig, vill jag inte göra illa alla andra, alla runtom. aldrig velat.
jag vet inte ens om dessa meningar make some sence. men ja.. kom bara att tänka på det ikväll.. hm..

jaja, bok nu. sleep tight ! ciao. :)


◕ ‿‿ ◕

jag är inte arg på mina föräldrar efter igår för att de ville prata med mig. inte arg för att de vill hjälpa mig eller har svårt att kontrollera känslor som bubblar upp. är inte arg för att de ber mig tänka efter om jag bara skulle stå och titta på om min lillebror sakta försvann. inte arg för att de skriker om mitt destruktiva beteende och självmord när han är under samma tak. inte arg för att de ber mig när de inte orkar längre. allt det där förstår jag, och hör.

jag blir arg när det kommer till handlandet att kontakta den enda person och behandlare jag hittils lyckas lita på i ämnet anorexi och ätstörningar. den enda jag lyckas prata om och tro på de bra ord hon säger. när förmedligen inte ska ske via mig, utan ett samtal från mina föräldrar direkt till henne. utan att jag vet eller hör ett enda ord utav det som sägs, men vetenskapen om att allt handlar om mig och mina brister. min oförmåga att som vuxen människa inte kunna ta hand om mig själv. min, enligt föräldrarna, angelägenhet att få mermermer hjälp.

jag är rädd. rädd att förlora min behandlare av ord och meningar från desperata och oroliga föräldrar som kommer överdriva varje punkt tills allt snart runnit över. rädd att tappa all den tillit och välbefinnande med den person jag tror och trodde kunde göra mig så frisk det bara går. rädd att få börja om. vägra allt vad dygnsvård heter och bli inlagd på psyket. rädd att få självmordstankar på riktigt och faktiskt genomföra det utan att tänka.
jag vill inte hota med mitt liv. men vet en sak. aldrig mer en fuckingjävlahelvetes enhet. rädd att tappa allt jag kämpat för. lyckats åstakommit och de steg framåt jag faktiskt tagit. ruta ett, igen. det jag trodde var lämnat för så länge sen.

så det kanske är med rädsla jag säger att jag är frustrerad och arg.. ..?
trött på att skrika med en röst bara hörd via en sjukdom. ekot som studsar mot tomma och ekande själamurar. att inte bli hörd med de ord man faktiskt vill nå fram med. att alltid tas med en nypa salt för att ett litet monster format en tumör i hjärnan.


Tidigare inlägg Nyare inlägg