I söndags var jag och firade min brorson - 6år. Så himla bäst (+ lillebror såklart!)

Människorna som var där har inte sätt mig sen jag var sjuk. Jag var rädd. Minns senare gången när jag sa "wey jag har gått upp 10kg", hon jag sa det till vart glad, men tror att hon synade mig. Jag avrundade uppåt och var fortfarande väldigt sjuk..
Nu var jag nervös, minst sagt. Var rädd för ord, ögon och besvikelse.
Men så vart det inte. Jag såg hur ögon sken upp, kramar gavs och smilebanden drogs är rätt håll.
ÄNTLIGEN kändes det som att jag lyckats, att jag i söndags kunde "visa upp" mig själv och tänka - yes jag lyckades! I did it, med lite hjälp, MEN jag gjorde det. Självförtroendet steg lite.

Jag har nog inte riktigt förstått det än, hur oroliga och ledsna alla var. I sex år har jag bara visat upp en trasa av mitt forna jag. Aldrig ätit mer än kaffe på tillställningar, nu kunde jag sitta med och äta kakor.
Jag är inte riktigt hel än, men jag har klarat av den största och mest livsnödvändiga sak och även om jag grubblar ibland, känns det i slutändan faktiskt bra. Jag trodde att jag "lyckades" med något när jag kunde visa upp min skelettliknande kropp, jag fick Kickar blandat med ett stort jävla paket dömande av mig själv. Jag hatade det jag gjorde, ändå var jag för rädd för att släppa det. det var min trygghet, må så ha varit falskt, men där inne i min bubbla var jag säker. Jag hade mitt liv, jag klarade av något.
Men jag tappade kontrollen.. Big time.

Men nu är jag här, idag. Och lite stolt är jag, men det bästa är att mitt liv sakta men säkert har börjat komma tillbaka, I LOVE IT. Det är såhär det ska vara..