Tears in heaven
Det salta vattnet, den där jävla frätande syran. Tömmer ditt huvud till det dunkar av förvirring, det sägs ge en lättnad. Ha, my ass - jag behåller gärna min vätska där den ska vara. Mitt utrymme är fullt, det svämmade över. I fucking hate to cry.
Jag välkomnar ilskan, över mig själv. Skakar hand med ångesten och bjuder in skammen. Allt för att det ska ta ordentligt, göra ont. Jag känner ingen smärta utanpå, mitt skal är redan så format av de plågor jag utsatt den för.
Men inuti, min läkningsprocess har tagit form, fortfarande så skört. Jag attackerar min svagaste länk, jag kan min karta. Men varför denna frästan? Varför denna längtan efter att straffa och göra illa den maskin som ska ge mig 80år till? Som vanligt står jag utan svar, som alltid klandrar jag mig själv.
Men som mamma sa - jag BORDE må bra nu. Så jag får väl ta och lita på det..