Är så trött, så trött.. Illamåendet gör sig påmint och måltiderna slutar oftast med kräkning var och ingen stans. Senast på mina egna kläder - ush. Ner i tvätten med dem, in i duschen med mig. 

Det värsta är inte symtomen i sig, det hemska är de tankar det väcker. Tillbaka blickar och känslor. Minnen accocierans med skam och självförstörande. 

Jag är starkare nu och det ger mig en trygghet. Jag är rädd för min impulsivitet, men finner ett lugn av vetenskapen om hur jag tagit mig igenom den jobbigaste av resor. 

Dagarna får mig oroad över träningen, när ska jag nu ha tid?!

M å s T e L y c K a S . 

Förnuftet ligger mest och gnager utan vidare framgång, insikten skriker av välbehag för hur fel jag känner att (det nu oförvållande) agerand är. Aldrig mer. 

Punkt och godernatter.