Överläkaren fångade mig utanför sjukhuset. Han hintade lite om det som hänt, att något slog över. Så var det ju, känslan av besvikelse blev för mycket.

Han sa att han förstod mig. Fortsatte med en kompromiss, rädslan av att jag skulle skriva ut mig var stor. Helt utan att ha öppnat munnen sa han att jag nog skulle åka på en så kallad "paus-vecka", så nu är jag hemma och kommer inte tillbaka till enheten förrän på torsdag. Nästan en hel vecka hemma, HALLELULEJA jublar mitt inre, inga funderingar alla om att det inte kommer att funka, för det vet jag att det kommer att göra!
Planen är väl den att komma tillbaka starkare än någonsin och pina ut det sista av slutenvården. Lite återfunnet hopp, yes!